Lördag

Jag har tagit sovmorgon, är förkyld och ligger kvar i sängen med tidningen på paddan när hemtjänsten ringer. Klockan kvart i åtta. Vår mor är inte hemma när de kommer för att ge medicin och hjälpa till med frukost. Jag svarar att hon har dålig koll på klockan, ibland går upp tidigt för att åka iväg och handla något hon fått för sig. Vi enas om att de får höra av sig om hon inte återkommit senare under dagen.

*

Klockan är nu kvart i sju. Jag ser fram emot en lugn hemmakväll. Jag har varit och sett Citizen Schein, håller just på att reda av en kikärtsgryta som jag satt in i ugnen innan jag gick hemifrån, när hemtjänsten ringer igen. Vår mor har inte kommit hem. Okej, nu börjar det bli allvarligt. Jag säger att jag ska kolla runt bland vänner och bekanta.

Jag prövar att ringa henne på mobilen och möts av den vanliga, välpolerade rösten ”abonnenten du söker kan inte nås för tillfället …”

Jag ringer min bror. Han är borta på någon tillställning, men berättar att hon sagt att hon skulle åka ut på landet i dag, gå på årsmötet i samfälligheten inne i Gnesta och sedan gå upp till huset för att leta efter något. Vi enas om att han ska försöka få tag på någon granne för att se om hon överhuvudtaget dykt upp på mötet. Jag ringer hemtjänsten och berättar vad jag fått veta. Den trevliga personen slutar klockan tio på kvällen och lovar att gå tillbaka senare för att se om hon kommit hem då.

Min bror ringer tillbaka, han har pratat med en granne som varit uppe vid huset men där har det varit tyst och mörkt. Han har också lyckats fått tag i vice ordföranden i samfälligheten som bekräftar att vår mor varit på mötet. De har pratat lite. (”Hon verkar gammal och skröplig.”) Mötet har tagit slut klockan 13.15. Klockan är nu närmare halv åtta. Det är mörkt ute. Och kallt. Har hon irrat bort sig i skogen och blivit liggande? Jag tar fram en del papper jag sparat om efterlysningar av försvunna personer. Ring 112, har Carina vår kontaktperson i hemtjänsten, sagt – alltid när det gäller dementa personer. Konstaterar att jag inte fixat något aktuellt fotografi som jag tänkt tidigare. Och signalement? Hur beskriver man en människa? Längd? Kroppsbyggnad? Vikt? Vad har hon på sig? Eller ska man ringa sjukhusen först? Jag ringer sonen som lyckas fixa fram ett hyfsat aktuellt fotografi som han skickar över.

Jag gör ett sista försök och ringer på hennes fasta telefon. Och hon svarar:

– Jag är hemma. Och dricker glögg.

Hon berättar att hon varit på landet. Jag säger att hon varit borta väldigt länge, att det är mörkt ute och att både min bror och jag har varit oroliga.

– Det var väl roligt att ni varit det som omväxling, svarar hon.

Hennes ord går som ett slag rakt in i solarplexus. Jag känner hur det knyter sig inom mig. För första gången under denna drygt två år långa resa vill jag bara skrika rakt ut åt henne (”… för i h–e fattar du inte hur oroliga vi är … du har ju för f–n gått vilse där ute i skogarna flera gånger de senaste åren, inbillat att du ska möta vargar, gått åt fel håll … för mindre än ett halvår sedan föll du och blev liggande hemma i ditt badrum fyra fem dagar, det var en ren slump att vi upptäckte dig … det är kallt och mörkt ute … det är klart att vi blir oroliga…”). Men jag sväljer (Lena får ta smällen senare när jag pratar med henne) och säger bara

– Det där hörde jag inte.

Vi växlar några ord om mötet (det har varit tråkigt) och den där klänningen som hon letat efter på nytt utan att hitta. Den fanns inte på vinden hemma heller, säger hon.

Vi avslutar. Jag ringer hemtjänsten och meddelar att hon är hemma nu. Messar min bror, Lena och sonen.

Jag ställer mig och diskar. Fast egentligen vill jag riva hela köket. Jag känner mig väldigt, väldigt upprörd.

En svart klänning. I sammet

Carina från hemtjänsten ringer vid lunchtid och berättar att min mor inte är hemma.
– Hon sa i morse att hon skulle åka ut till landet idag. Det var något hon skulle hämta.
Ut till landet? Så här års? Hjälp, vad har hon nu hittat på?

Jag ser framför mig en mörk, kall stuga i ett fritidshusområde en timmes färd med pendeltåg från Stockholm. Vattnet är avstängt. Buss ditupp går några gånger om dagen, till fots är det ett par kilometer genom skogen.

Dessutom är det min fars födelsedag. Han skulle ha fyllt 90 år just denna dag. Sist vi pratade sa hon att hon skulle till minneslunden i Skogskyrkogården idag, tända ett ljus och lägga en blomma.

Jag messar min bror som svarar att hon ringt min svägerska dagen innan och berättat vad hon tänkt göra. När han sen ringt tillbaka har hon inte svarat.
Suck. Jag tänker, att är hon inte tillbaka till middagen får vi sätta igång och efterlysa henne.

När jag varit inne på affären senare på eftermiddagen ser jag att hon ringt min telefonsvarare. Jag ringer upp. Hon är tillbaka hemma nu. Vi växlar några ord om min dotters stundande nedkomst, som hon har koll på. Hon säger att hon varit på landet.
– Gud vad jag har irrat idag.
Hon berättar att hon har tagit bussen från pendeltågsstationen men gått tillbaka genom skogen när hon skulle hem.
– Men skulle inte du till kyrkogården idag?
– Ja, nej, det får bli någon annan dag.
– Vad var det du skulle hämta? frågar jag.
När hon inte svarar upprepar jag frågan lite försiktigt.
– En svart klänning. I sammet. Men jag hittade den inte.
En svart klänning? I sammet? På landet? Jag försöker förgäves dra mig till minnes om jag någonsin sett henne bära någon sådan. Numera går hon mest klädd i en udda täckjacka, ett par röda mjukisbyxor och en vildmarkshatt, inköpt i Lappland.

Vi avslutar samtalet. Senare kollar jag med min bror och min hustru. Ingen vet med sig om att ha sett en sådan klänning.

*

På kvällen funderar jag över vilka till synes oemotståndliga krafter det är som kan få en människa att släppa allt och jaga ut till ett öde hus i skogen en kall marsdag för att leta efter … en svart klänning? Som ingen ens vet om den existerar.
Ja, vilka krafter är det som driver oss, bakom den sköra skärva av förnuft som vi navigerar med genom vardagen?

En helt vanlig dag?

Tisdag 14 mars – Onsdag 15 mars 2017

• Min far skulle ha fyllt 90 år idag. Jag minns, skriver en liten betraktelse och lägger upp.

• Hemtjänsten ringer och säger att min mor inte är hemma (”I morse sa hon att hon skulle åka ut på landet idag.” ”Till landet? Så här års? Hjälp, vad har hon nu hittat på?”)

• Vår dotter föder sitt tredje barn: en pojke, kl. 4.50 på morgonen.

En vanlig dag i mitt liv. Eller kanske inte

Idag skulle min far ha fyllt 90 år

Idag skulle min far ha fyllt 90 år om inte mörkret sänkt sig över honom långt tidigare. Generna fanns där, båda hans föräldrar, min farmor och farfar, blev långt över 90. Men livet ville annorlunda; hans kvarlämnade dagböcker vittnar om längtan efter något annat än livet som tjänsteman på avdelningen för prissättningen av motordelar på Scania-Vabis i Södertälje. Livets svarta ironi, han som avskydde bilar och aldrig skaffade körkort i bilismens förlovade land: Folkhemmet. Varje morgon gick han upp, långt före oss andra, kokade sin gröt och gick eller cyklade sedan från Årsta till Södra station och tåget till Södertälje, med medhavd bok eller tidning. Varje morgon låg det en lapp med en liten hälsning eller dagsreflektion i tandborstmuggen.

Nej, livet ville inte att han fick bli den skrivande, läsande och drömmande människa han nog innerst inne ville. Men insändare blev det, mest mot alla bilvägar och broar som byggdes under rekordåren.
På äldre dagar när alkoholen tagit honom i sitt grepp återkom han gång på gång till hur en lärarinna en gång gjort sig lustig över en uppsats han skrivit i folkskolan:
”Med ett raskt kliv förflyttar vi oss så till Nordiska museet på Djurgården”, hade han skrivit.
”Jag skulle vilja se Stig ta ett raskt kliv från Strandvägen till Djurgården”, sa hon, kärringen. Skratt i klassen.
Så knäcker man en känslig själ.

Men inget kunde hindra honom från att föra intresset för musik och litteratur vidare till mig. Långt efter att jag lärt mig läsa kunde han fortfarande ligga bredvid mig i sängen på kvällarna och läsa högt ur någon bok. På lantstället i Vagnhärad hade vi högläsning när mörkret sänkt sig ute. På söndagarna gick vi långa skogspromenader. Han först, jag och min mor efter i gummistövlar.

När jag kom i tonåren följdes vi åt till biblioteket i Årsta, gick på konserter med Jan Johansson och andra av tidens storheter inom jazzen. Det var också han som visade mig vägen till den moderna 60-talslitteraturen med namn som PC Jersild, Stig Claesson, Sven Delblanc, Sven Lindqvist och Jan Myrdal (idel män, men Marianne Höök vet jag att han uppskattade).
Jag lärde mig också att en riktig karl tvättar sina skjortor och strumpor själv. Och när min bror föddes (jag var 16 år då) bytte han blöjor och vyssade till sömns lika mycket som någon annan. Långt in på kvällen kunde han dansa med den nyfödde i famnen till Frank Sinatra, Count Baisse eller Lars Gulin. Han älskade för övrigt att dansa.

Sista kvällen han levde satt jag på hans sjukrum på Dalens sjukhus och spelade en kassett med Lars Gulin som jag tagit med. Dagen efter var han borta.

Jag fick aldrig säga hur mycket han betytt för mig, därtill var hans sista decennier alltför mörka. Beröm och uppskattning klarade han inte heller; det var som om han inte ens för sig själv kunde erkänna att han kunde betyda något för någon annan. Och jag fick honom aldrig att gå med i någon Vietnam-demonstration. Någon kollektiv varelse var han inte. Snarare ekelöfsk i sin tro på den ensamma människan.