Politik och våld

Att politik i grunden är institutionaliserat våld, påminns jag om när jag läser Tomas Lappalainens skildring av statens uppkomst i det antika Grekland (Världens första medborgare. Lindh & Co, 2017). Med utgångspunkt i sin kunskap om den italienska maffian (som han ägnat tre böcker) läser han Illiaden och Odyssén som en skildring av samhället på den grekiska halvön under 700-talet fvt och framåt. Där fanns ingen stat, ingen äganderätt, ingen yttranderätt. Var du en basileus (storman) ”ägde” du bara den mark du och din oikos (familj, hushåll) kunde försvara. Kom någon annan och starkare med sin här och besegrade dig var marken hans. Sa du emot någon som var mäktigare kunde han (det var ju alltid en han) hugga huvudet av dig. Att döda var ädelt och att röva inget skamligt sätt att försörja sig. Öga för öga, tand för tand.

Liksom i maffians samhälle handlade allt om beskydd och om vem som kunde beskydda vem. ”Beskydd” är ju en intrikat blandning av skydd och hot om våld. (Någon kommer in i en butik och erbjuder innehavaren sitt beskydd. ”Men jag behöver inget beskydd”, svarar denne oskyldigt. ”Är ni säker på det?” svarar besökaren.) Och även om innehavaren kan se sin butik nedbränd eller demolerad om han nekar, är beskydd inte detsamma som utpressning, skriver Lappalainen, beskyddet innebär ett faktiskt skydd mot andra konkurrerande ”beskyddare”, och för det förväntar sig beskyddaren en avgift, eller ”gåvor” som det kan heta med en förskönande omskrivning. På samma sätt som vi i mer utvecklade samhällen, som Sverige, betalar skatt och förväntar oss ett skydd, i första hand av polis och militär. Och om vi vägrar straffas vi. Men ett ”beskydd” är det.

Det som sedan, under stor vånda och allt annat än rätlinjigt, växte fram i de grekiska stadsstaterna (enligt Lappalainen troligen med början i kolonierna) var något helt nytt: medborgare (de fria beväpnade männen), lagar, domstolar, våldsmonopol, yttrandefrihet osv. Allt det vi förknippar med en modern demokrati. (Vilket också gav tid och kraft över till annat, som systematiskt tänkande – filosofi och vetenskaper –, dramatik och lyrik.)

Länge har historiker och religionssociologer pekat på de monoteistiska religionernas betydelse för civilisationens framväxt, till exempel det perserrike som grekerna framgångsrikt krigade mot eller Alexanders välde som de dukade under för på 300-talet före Kristus. Lappalainen fogar en annan och väsentligt pusselbit till denna historia. Och han gör det övertygande.

*

Om den italienska maffian har Tomas Lappalainen skrivit Maffia (1993), Camorra (2007) och ’Ndrangheta (2010). Andra böcker är Italien (1999) och Se Neapel och sedan dö (2006).