#metoo och skammen

Att män, som beter sig som svin, skulle ändra sitt beteende på grund av en mediekampanj är nog att hoppas på för mycket. Men kan #metoo få alla oss som någon gång stått vid sidan och tittat på, eller sett hur en chef, kollega eller vän betett sig mot en kvinna eller en yngre man, att säga ifrån istället för att tiga, är ett stort steg taget. Den stora tragedin är ju som bekant inte de onda människornas brutalitet utan de goda människornas tystnad.

Och hur ska pojkar och unga män någonsin lära sig bättre när vuxna män behandlar kvinnor som leksaker och sina privata ägodelar. Barn gör ju inte som vuxna säger utan som vi gör.

Att som man dela något i #metoo-kampanjen kan tyckas övermaga och ett förringande av kvinnors erfarenheter. Men aldrig glömmer jag den man som tryckte sitt hårda kön mot mig i tunnelbanan på bron mellan Slussen och Gamla stan. Jag var elva år och vi stod i utrymmet mellan dörrarna. Jag minns än idag den förlamande skräcken; att skrika eller säga något var uteslutet. Liten som jag var, lyckades jag till slut smita iväg vid nästa station. Men känslan av utsatthet och maktlöshet kan jag framkalla än idag.