När ljuset släcks

Jag tänker att ingen människa ska behöva uppleva det här, hur ens förälder förvandlas till ett barn. Det är mot naturen, tänker jag helt irrationellt. Som om naturen skulle bry sig om vilken del av kroppen – hjärtat, hjärnan eller njurarna – som slocknar först.

Gamla människor ska få bli skröpliga, tänker jag, behöva hjälp med att byta glödlampor och sätta upp gardiner. Kanske kontakt med myndigheter och hjälp med internetbanken. Dessemellan ska de läsa, se på tv och spela bridge. Umgås med barn och barnbarn. Och en dag ska de inte vakna mer.

Ibland tänker jag att förnuftet i ditt fall är en lampa som glappar, i stunder av klarhet tänd, och just när man tror att felet är fixat så slocknar den igen.

Det hör till sjukdomsbilden, säger de som vet. Likaså att klara vissa dagliga rutiner, sånt som man alltid gjort, som att ringa telefonbanken eller ta ersättningsbussen för tvärbanan till Liljeholmen och handla för 23 kr på Willys. Och Systembolaget, förstås. Du går också utan större besvär den dryga halvmilen från fritidshuset – du har fortfarande en nyckel kvar – till pendeltåget, men missar stationen och fortsätter ut ur samhället åt andra hållet tills en granne av en händelse får se dig och larmar polisen och sen min bror.

Jag kommer på besök en dag när krisen med Nordkorea just dragit igång. – Jag är så trött på våra politiker, är det första du säger när jag stiger in. – Jaså, säger jag, vad tänker du på då? – Ja, allt som händer ute i världen. Jag vill inte uppleva ett tredje världskrig innan jag dör.

Uppenbarligen ser du tv-nyheterna. Men att Dagens Nyheter inte längre kommer på morgnarna, har du inte märkt. Länge låg tidningarna olästa innan jag ringde och sa upp prenumerationen. Du stod registrerad som prenumerant sedan 1 januari 1958. Tack, säger jag. Det är vi som ska tacka, säger den unge mannen vänligt.

Att fatta beslut om ändrat boende är nog bland det svåraste man som anhörig kan ställas inför. ”Aldrig”, säger du med eftertryck när jag för saken på tal. ”Här får ni bära mig ut med stövlarna före”, brukar du säga om lägenheten du bott i sedan början av 70-talet, först med min pappa, och min yngre bror, och sedan drygt tolv år som änka. Vi vet också genom minnesforskningen att en stor del av identiteten, inte minst hos äldre, finns i den invanda miljön: jackan som hänger på sin galge i hallen, fjärrkontrollen – den välbekanta – på sin plats på fotpallen framför tv:n, kaffebryggaren bredvid spisen osv. Att flyttas till en ny och främmande miljö bryter många gånger raskt ner de återstående delarna av personligheten.

Att låsa in dig på ett hem skulle vara som att spärra in ett djur från savannen i en bur, tänker jag. Och det gick an så länge du bara utsatte dig själv för fara eller oroade oss anhöriga. Men saker och ting ändras fort nu. Snart finns det inte längre något val.