Knausgård, mannen, pappan, författaren

Jag skrev att jag undrade om jag någonsin läst en manlig författare som skrivit så kärleksfullt om sin familj och sina barn som Knausgård i hans böcker till sin dotter. Varför begränsa det manlig förresten? Men här har det sina poänger. Jag tänker på debatten om Kulturmannen, där Knausgård var med på ett hörn, både som anfallande och angripen. Här möter vi författaren och mannen som går upp mellan fyra och fem på morgonen och skriver några timmar innan han väcker barnen och lagar frukost. Han skjutsar och hämtar, från skola och fritidsaktiviteter. Han lagar mat och läser en stund för barnen när de lagt sig innan han går ut i skrivarstugan ytterligare några timmar. Hustrun Linda är periodvis sjuk och ligger i en av böckerna inlagd på sjukhus, men även sedan hon tillfrisknat verkar det mesta i Knausgårds liv kretsa kring skrivande, läsning och barnen.

Visst, vi konstruerar verkligheter när vi skriver, gör ett utsnitt, skapar oss en persona. Men nog liknar Knausgård en del män jag mött, trägna arbetare i kulturens trädgård, ofta med heltidsarbetande hustrur som ser till att det finns pengar till mat och att hyran kan betalas, medan mannen, kulturarbetaren, hämtar och lämnar barn, handlar, lagar mat och håller koll på barnens och familjens aktiviteter. Just så som livet gestaltade sig för Lena och mig när barnen var små och bodde hemma.

*

Böckerna är Om hösten, Om vintern, Om våren och Om sommaren (och bör nog läsas i den ordningen, vilket jag först inte gjorde). I små miniessäer tillägnade sin dotter redogör Knausgård i detalj för allt från Fågelsträck och Ögon till Termosar och Universums skapelse. En sorts lustfylld, men också allvarlig ”Så funkar livet” för en ny liten varelse. Allt varvat med dagboksanteckningar från livet i ett litet samhälle på den skånska landsbygden. Jag har svårt att släppa böckerna när jag läst klart. De roar mig mycket.