måndag, september 04, 2017

Knausgård kärleksfullt och solkigt

Den senare delen av sommaren, och när jag väl lämnat Ferrantes larmande, påträngande och svettiga Italien bakom mig, förlorar jag mig i Karl Ove Knausgårds värld. Inte Min Kamp-eposet som jag aldrig känt någon håg till, utan de fyra böcker han skrivit till sin, när serien inleds, ännu ofödda dotter. Böckerna heter Om hösten, Om vinter, Om våren och Om sommaren. När den sista skrivs är flickan drygt två år.

Det är en upplyftande, drabbande och vemodig läsning. Har jag någonsin läst en manlig författare som skrivit så kärleksfullt om sin familj och sina barn? Allt det vardagliga, oglamorösa. Disken som plockas in och ut ur diskmaskinen. Barnen som äter sina frukostflingor, spelar badminton i trädgården, ligger i soffan och tittar på tv, eller som här; det är valborgsmässoafton. Hustrun är som så många gånger inlagd på sjukhus. Han tar tremånaders-bebisen och hennes två äldre syskon för att gå och titta på elden. Han gör ett sista försök att få med den äldsta systern, drygt tolv år. Hon ligger på sängen och tittar i datorn:

”– Ska du inte följa med? sa jag.
– Tror inte det, sa hon och tittade upp. Måste jag?
– Måste och måste, sa jag. Men det blir kul.
– Ha ha. Din definition av kul är en annan än min.
– Hur är min, då?
– Sitta med ylletröja i en stuga på fjället.
– Har jag någonsin gjort det?
– Kanske inte direkt. Men det är det du drömmer om. Det är bara att erkänna.
– Och du då, vad drömmer du om?
– Ett eget rum i ett nytt hus som inte har sneda väggar och där allt är modernt.
– Okej, sa jag. Men kom om du ångrar dig.” (Om våren, 2016)


Etiketter: