Att vara anhörig

Jag läser om anhörigvården i Svenska Dagbladet. ”Omkring 1,3 miljoner svenskar vårdar eller stödjer en närstående i Sverige. Det innebär en besparing på 181 miljarder kronor till det svenska samhället varje år. Summan är högre än vad föräldraförsäkringen kostar under drygt fyra år.”

Även om min situation inte på något vis kan liknas vid den många anhöriga har, så är det ändå ett antal timmar varje månad jag ägnat åt att sköta min mors ekonomi och kontakter med vård, hemtjänst och myndigheter. För att inte tala om alla blodtryckshöjande brandkårsutryckningar när hon är försvunnen; eller när någon granne ringer om att hon har setts vandra åt helt fel håll på landsvägen i Sörmland; eller att hon går ut mer eller mindre klädd på gatorna i stadsdelen där hon bor.

Nej, det mesta kring min mor – vården, hemtjänsten, kontakterna med kommunen – fungerar väl. Jag möter kompetent personal, som agerar professionellt och med empati inom ramarna för vad de tillåts göra med hänsyn till integritet, egen vilja osv. Det är bara min mor som inte fungerar, tänker jag.

Samtidigt slår det mig att alla jag möter, med undantag för någon enstaka läkare på geriatriken och en del manliga undersköterskor, är kvinnor. Kvinnlig hemtjänstpersonal, kvinnlig distriktsläkare, kvinnlig distriktssköterska, kvinnliga chefer, kvinnliga biståndshandläggare, till och med assistenten på tingsrätten och advokaten jag talar med är kvinnor. Jag kan inte komma ifrån tanken att det påverkar att jag är man, att jag kan formulera mig i tal och skrift, kan disponera min tid och är dessutom gift med en läkare som vet vilka ord som kan vara viktiga att använda för att få saker och ting att hända.

Å andra sidan, de förutsättningarna fanns också under de sista åren av min fars liv. Och då fungerade inget, då han som psykiatrins patient blev liggande på ett kommunalt äldreboende när geriatriken inte längre ville veta av honom. Den gången var det som att slåss mot väderkvarnar. I dimma. Det ska inte min mor behöva uppleva.