När livet vänder

Kriser är en del av livet. En del hävdar till och med att de är en nödvändig förutsättning för det vi kallar liv, att ”en människa som inte varit med om kriser saknar en livsdimension”, som jag just läst i en bok jag har på nattduksbordet.

När jag skriver detta har vardagen sakta börjat återvända efter att min bror funnit vår mor liggande på badrumsgolvet, kraftig nedkyld och medtagen efter, av post- och tidningshögen att döma, många dygn. Efter några dagar på akutsjukhuset är hon nu överförd till en geriatrisk avdelning för rehabilitering och minnesutredning (en utredning som hennes husläkare också beslutat om sen tidigare på grund av hennes tilltagande förvirring och svårigheter att hålla ordning i hemmet).

Innan jag tar itu med jobb, mejl och räkningar och allt som måste fixas med tänker jag tillbaka på de senaste fem dygnen. Jag vill inte kalla dem kaotiska, därtill har akutsjukvården fungerat alltför väloljat och professionellt, även om stressnivån ibland gått i taket när det har krävts snabba beslut eller utryckningar. Men det är som om tillvaron går in i en annan dimension vid sådana här tillfällen, kalla det kriser; som om livet utlyser undantagstillstånd. Jag kan minnas samma känsla från dagarna kring när mina båda barn föddes eller när min far dog, eller när jag varit upp över öronen förälskad eller den gång jag kom på min dåvarande sambo med en annan man. Allt ställs på ände, sinnena skärps, tid och rum försvinner, man vänder på dygnet, sömn och mat blir bisaker. (Fast inte helt, på lördagen när min mor kommit till ro på akutavdelningen går jag hem, lagar en god kalops och lyssnar på Frank Sinatra, hennes och familjens store favorit.)

Men framförallt: Vi börjar tala med varandra. Först min bror och jag, i akutmottagningens väntrum och korridorer på fredagskvällen, sen i dagrummet på avdelningen när vår mor slumrar inne på sitt rum. Vi talar om våra liv, om vår mor, om vardagligheter och släktingar i när och fjärran. Samtal vi aldrig hinner föra när vardagens alla plikter, med jobb och rutiner, ställer sig i vägen.

Och vi fortsätter att småprata om allehanda ting när vi, tillsammans med hans fru och yngsta dotter och min vuxne son, röjer upp i hennes lägenhet på söndagen.

Och min bror är inte den ende jag pratar med. När min mobil håller på att ladda ur, kollar jag batteriet och ser att jag pratat i telefon 3 1/2 timme på söndagen och 2 1/2 timme på måndagen.

Jag önskar min mor allt gott, vill inte att hon ska behöva uppleva det hon nu går igenom, men konstaterar samtidigt att det är meningslöst att fråga ”varför” och ”om inte det …” osv. Det är som det är, det vi kallar livet.

*

Boken på nattduksbordet och som det slumpar sig att jag just läst ut är Bara detta liv. Texter i existentiell psykologi och psykoterapi, Dan Stiwne (red), 2008,