Maken

Jag läser i bladet att det i år är 40 år sedan Gun-Britt Sundström roman Maken gavs ut. Av en händelse kom jag att läsa den i somras, närmare ett halvsekel efter alla andra. Hon skildrar en tid som också var min, men det är som att läsa om en annan generation. Att vara 16 år 1967, då romanen delvis utspelar sig, var inte detsamma som att vara 21 eller 25. Mina äldre vänner (jag hade nästan bara äldre vänner) såg ut som mina föräldrar på sina bröllopsfoton. När 1970-talet kom hade många av dem redan skilt sig.

Maken har status som en feministklassiker, men jag har lättare att identifiera mig med Martinas frihetslängtan än den tråkige och förutsägbare Gustav. Men den får mig också att fundera över vilken sorts man jag varit. Var det sån jag var? Den som visste var skåpet skulle stå och ha allt klappat och klart. Mina första samboförhållanden sprack ju. Allt handlar om balans. Att i det långa loppet varken dominera eller låta sig domineras. Att både var Själv och Tillsammans, som Tor Wennerberg skriver i sin bok med samma namn. Det är väl den enda möjliga utgångspunkten för en hållbar relation. Och den insikten kommer sällan med modersmjölken. Om någonsin.

Sundström fångar i Maken både attraktionen, ambivalensen och det som stöter bort i en relation, men låter läsaren dra sina egna slutsatser. Det gör att romanen lever kvar länge efter att jag lagt ifrån mig den.

Maken kom i en nyutgåva 2014 (Bonniers). Tor Wennerbergs Själv och tillsammans. Om anknytning och identitet i relationer (2013) är annars något av det bästa jag läst om mänsklig utveckling, psykologi och relationer. Båda rekommenderas varmt till den som är intresserad och ännu inte läst.