Evigt liv?

Jag ser en film om jakten på evigt liv. En rysk affärsman har anslagit miljontals dollar till att låta forskare världen över lösa problemet med döden. Olika möjligheter redovisas: många går ut på att ”tanka över” hjärnans innehåll till robotar, datorer, konstgjorda människor eller hologram (!).

Programmet fyller mig med obehag. Bara för att något är tekniskt möjligt betyder det inte att det är gott eller önskvärt; dödshjälp eller surrogatmödraskap för att ta två aktuella exempel.

Filmen berör heller inte några komplikationer utöver de rent tekniska – inte minst de etiska, synen på livet och döden – eller praktiska (hur skulle alla få plats och försörjas?). Och vad skulle kunna hindra den som vill och har råd från att ta levande människor, tömma deras hjärnor och fylla dem med sitt eget innehåll?

Gudskelov gäckar hjärnan forskarna. De enkla mekaniska funktionerna börjar man förstå; vi får se hur en närmast totalförlamad man kan få en robotarm att lyfta ett glas öl till munnen med bara tankekraft. Men hjärnan är långt mer än en samling nollor och ettor. Även om alla mina minnen skulle kunna tankas över i en databank. Hur få den hjärnan att arbeta? Vad är en tanke? Hur uppstår en känsla? Vad är medvetande? Kort sagt, vad är liv?

Ju mer forskningen lär oss om hjärnan (och det är mycket), desto mer inser vi hur lite vi vet.

Nej, då var det betydligt roligare att höra Ann Heberlein, Karim Jebari och Nils-Eric Sahlin diskutera frågan i radions Filosofiska rummet häromsistens, här berörs sådant som livskvalitet, generationsskiften och dödens närvaro för att ge våra liv mening och hur vi hanterar de begränsade mängden medel vi har till forskning när många i världen inte ens når upp till västerländsk medellivslängd?

Få av oss vill dö, men i den här frågan håller jag med Carl Johan De Geer som han formulerar det i sina minnen:

”När du går ut på gatorna – titta på alla andra som går där. Tänk på hur lång tiden är, upplev strömmen av själar, reflektera över hur evolutionen sakta har format allt detta, hur man känner att livets korthet är något positivt, något att älska, eftersom evolutionen bygger just på att nya generationer kommer vart 25:e år. De gamla generationerna försvinner. Våra hjärnor skulle inte vara vad de är om varje individ levde i tusen år. Då skulle vi inte ha utvecklats, vi har döden att tacka för vår reflektionsförmåga, vi ingår i det stora kretsloppet. Någon annan religion behövs inte - än denna:

Vi lever. Vi dör. Det är bra.” (Jakten mot nollpunkten. Bonniers 2008)

Filmen kan ses ytterligare några dagar på SvTPlay