Två gånger Thorvall: lysande och obegripligt

Hur ofta händer det att man köper en bok av ren slump? Eller bara för att den är snygg? Jag sneglade på Beata Arnborgs biografi över Kerstin Thorvall, Uppror i skärt och svart, redan häromåret, när den var utvald i Svensk Bokkonst. Annika Lyths formgivning förenar den klassiska typografins enkla skönhet med ett modernt och fräckt tilltal, där de djuprosa anfangerna står ut som kraftfulla utropstecken, dessutom vackert illustrerad med många av Thorvalls egna teckningar.

I februari får jag så tag på boken på rean. Jag börjar läsa, och blir fast. Arnborg lyckas att med inlevelse och respekt skildra en människa som är ”större än livet”; och då inte bara föremålet för biografin, utan alla i hennes närhet: barn, familj, vänner och kollegor.

Här möter vi den produktiva, disciplinerade yrkeskvinnan: författaren, med ett par, tre böcker i vitt skilda genrer (barn, ungdom, skönlitteratur, fack) årligen; krönikören; illustratören och debattören, som under hela sitt liv skrev om allt, från kvinnors liv, till psykvård, politik och äldrevård.

Men i centrum står ångesten, drivkraften i allt hennes skrivande. Där tecknandet var en lust, var skrivandet ångestdrivet. Ångesten som var en plåga, för henne själv, för hennes omgivning och inte minst för dem som aldrig valt hennes närhet, de fyra sönerna.

Att skriva handlar i hög grad om att stryka, inte minst när det kommer till att skildra det universum som utgör en hel människas liv. Arnborg lyckas fånga det väsentliga. Jag lägger ifrån mig boken med saknad.

*

Jag läser Arnborgs biografi några vinterveckor på landet, lyckligt ovetandes om SvT:s dramasatsning under påsken, Det mest förbjudna, om Thorvalls liv. Jag ser Tova Magnusson med glöd prata om den tv-serie hon gjort och börjar titta. Jag ser första delen, och delar av den andra, men finner en människa reducerad till ett förkrympt nervknippe med offerkoftan på, varken lika översvallande, charmerande och produktiv eller nattsvart giftdrypande som hon framträder i biografin. Eller i hennes egna böcker eller sonen Hans Falks roman Uppväxt för den delen. Ett liv fyllt av passion, stormande gräl, flykt, ångest och återvändanden mals ner till ett inåtvänt lidande. Och som blivit så vanligt i svenska filmproduktioner numera ”förbättrar” man biografin på en rad punkter.

Men varför sörja? Biografin finns där för var och en att läsa och kanske ännu hellre, hennes egna böcker.