Om det varit en kvinna
Historien med Yasir Kahn som inte ville ta en kvinnlig tv-journalist i hand lämnar mig ingen ro. Förutsatt att det är sant som han säger, att det är för intimt att ta en person av motsatt kön i hand om hon inte tillhör den närmaste familjen, och att det alltså inte är ett uttryck för ringaktning (”du är mindre värd för att du är kvinna”).
Nyckelordet är just intimitet – ”(känsla av) personlig närhet och förtrolighet”. För visst finns det gränser för hur nära varandras kroppar vi tillåter oss att vara även i vårt fördomsfria land. Varför har vi annars separata omklädningsrum för kvinnor och män, bastur, toaletter? För 30 år sedan solade och badade var och varannan kvinna topless. Hur många kvinnor ses utan överdel på badstränderna idag? Går vi ännu längre tillbaka var korta kjolar något otänkbart. Idag kan de vara kortare än kort. Män i shorts i city? Otänkbar förr, vardagsmat idag. Och den du förr tog i hand förutsätts du idag krama även om ni är blott ytligt bekanta. Så visst förändras gränserna. (Inte alltid till det bättre. Om det skriver Mahyad och Marjan Hassanzadeh-Tavakoli intressant i Svenska Dagbladet: "Könsblandade bad är en vana att värna"
Hur hade reaktionen varit om det istället varit en kvinnlig politiker som av religiösa/politiska skäl inte velat ta en manlig journalist i hand? Svaret har vi kanske redan: när två kvinnliga journalister skulle intervjua ekonomen och författaren Carl Hamilton för programmet Halal-tv 2008 och inte ville ta honom i hand fick han ett utbrott – ”Det får ni lära er”. I klass med Stefan Löfvens: ”I Sverige tar vi i hand när vi hälsar”. Två män som vet var skåpet ska stå.
Men visst är det som Magdalena Ribbing konstaterar, att i Sverige är det en förolämpning att inte ta i hand (med högerhanden visar vi att vi inte håller något vapen gömt), med högerhanden beseglar vi löften och överenskommelser. Miljontals människor världen över håller högerhanden mot hjärtat när de hälsar, som Yasir Kahn, eller för ihop sina båda händer framför bröstet i en bugning.
Det officiella Sverige har i decennier bejakat det mångkulturella. Jag har varit skeptisk, tyckt att man gjort bisak till huvudsak och att det liknat ghettopolitik. Men att vi håller på att starta ett kulturellt inbördeskrig i vårt land för att människor hälsar olika, det oroar mig faktiskt på djupet.
Nyckelordet är just intimitet – ”(känsla av) personlig närhet och förtrolighet”. För visst finns det gränser för hur nära varandras kroppar vi tillåter oss att vara även i vårt fördomsfria land. Varför har vi annars separata omklädningsrum för kvinnor och män, bastur, toaletter? För 30 år sedan solade och badade var och varannan kvinna topless. Hur många kvinnor ses utan överdel på badstränderna idag? Går vi ännu längre tillbaka var korta kjolar något otänkbart. Idag kan de vara kortare än kort. Män i shorts i city? Otänkbar förr, vardagsmat idag. Och den du förr tog i hand förutsätts du idag krama även om ni är blott ytligt bekanta. Så visst förändras gränserna. (Inte alltid till det bättre. Om det skriver Mahyad och Marjan Hassanzadeh-Tavakoli intressant i Svenska Dagbladet: "Könsblandade bad är en vana att värna"
Hur hade reaktionen varit om det istället varit en kvinnlig politiker som av religiösa/politiska skäl inte velat ta en manlig journalist i hand? Svaret har vi kanske redan: när två kvinnliga journalister skulle intervjua ekonomen och författaren Carl Hamilton för programmet Halal-tv 2008 och inte ville ta honom i hand fick han ett utbrott – ”Det får ni lära er”. I klass med Stefan Löfvens: ”I Sverige tar vi i hand när vi hälsar”. Två män som vet var skåpet ska stå.
Men visst är det som Magdalena Ribbing konstaterar, att i Sverige är det en förolämpning att inte ta i hand (med högerhanden visar vi att vi inte håller något vapen gömt), med högerhanden beseglar vi löften och överenskommelser. Miljontals människor världen över håller högerhanden mot hjärtat när de hälsar, som Yasir Kahn, eller för ihop sina båda händer framför bröstet i en bugning.
Det officiella Sverige har i decennier bejakat det mångkulturella. Jag har varit skeptisk, tyckt att man gjort bisak till huvudsak och att det liknat ghettopolitik. Men att vi håller på att starta ett kulturellt inbördeskrig i vårt land för att människor hälsar olika, det oroar mig faktiskt på djupet.
posted by Tom Carlson at 21:14
2 Comments:
Även om Magalena Ribbing menar att det i Sverige är en förolämpning att inte ta i hand så innebär det inte att alla Svenskar känner sig förolämpade av att möta någon där det sättet att hälsa inte känns rimligt. Jag, en svensk man, har flera gånger när jag har arbetat med läxhjälp i invandrartätt område råkat ut för att flickor och kvinnor inte velat ta mig i hand. Det kändes ovant till att börja med men inte förolämpande på något sätt. För mig handlar det om att två människor som är uppvuxna i olika kulturer, med olika vanor och där olika beteenden har olika känslomässig laddning möter varandra. Vi hälsade på annat sätt.
Hej Hans, jag tog Ribbing som exempel eftersom hon uttryckt förståelse för att vi hälsar på olika sätt i olika kulturer. Jag ser det här som en kulturkrock och inte som ett exempel på kvinnoförnedring. Du kan höra Ribbing prata i P4 "Förstår inte kritiken mot att inte ta en kvinna i hand" http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2151&artikel=6415615
Skicka en kommentar
<< Home