Noterat februari 2016

Beate Grimsruds bok (En dåre fri) får mig att fundera över vad som är en människas personlighet, identitet, och medvetandets roll i våra liv. Det är ju trots allt det som upplöses vid ett psykosgenombrott.

De flesta människor romanens huvudperson Eli möter på mentalsjukhusets slutna avdelningar är mycket trasiga och mycket tragiska gestalter. Eller som Grimsrud säger i en intervju:

”Alla kreativa människor har ett visst mått av galenskap. Men alla galna människor är inte kreativa.”

*

Nej, inte kan Torbjörn Tännsjös och Johan Frostegårds inlägg i Dagens Nyheter om medicinsk etik i spåren av KI-skandalen göra någon människa glad. Mest betalt för gammal ost och knivhugg i ryggen, tycks det mig. Båda har sina poänger, men vad tjänar Tännsjös nedsättande personomdömen till? Och varför måste alla som sysslar med medicinsk etik plötsligt dela Frostegårds i och för sig sympatiska övertygelser. Är det inte de olika uppfattningar som var poängen med ett rådgivande organ? Den här diskussionen gör mer skada än nytta.

*

En liten pojke sitter på gatan och tittar upp mot ett fönster. Där innanför rör sig människorna. En ljuskägla lyser upp platsen där han sitter i mörkret.

*

Det är när jag läser nyheter som denna (Apple öppnar superbutik i Kungsträdgården) som inser jag vilket tomrum konstnärer/satiriker/häcklare som Lars Hillersberg och Lena Svedberg lämnat efter sig.

”Personer insatta i affären berättar om komplicerade processer och långa samtal mellan politikerna i Stockholms Stad och några av Apples absolut högsta chefer”

Tänkt att våra socialdemokratiska politiker fått prata med ”Apples absolut högsta chefer”. Puss, kom tillbaka, allt är förlåtet.

*

Mycket har redan blivit sagt i affären Macchiarini, men om det nobelpristagaren Arvid Carlsson m.fl. skriver är riktigt då har vi att göra med ett systemfel inom den medicinska forskningen som handlar om betydligt mer än enskilda personers agerande. En politik (uppbyggandet av så kallade Strategiska Forskningsområden, SFO) genom vilken storstilade miljardprojekt kan dras igång utan närmare granskning medan vanliga forskares ansökningar nagelfars in i minsta kommatecken. Då kommer vi, efter en första uppstädning, att få uppleva fler affärer liknande denna. Ansvarig för att denna politik infördes var dåvarande utbildningsminister Lars Leijonborg, idag ordförande i KaroIinska Institutets styrelse.

En annan aspekt (kommersialiseringen av forskningen) tar Johan Thyberg upp i Sjukhusläkaren.

*

Först Kjell Alinge. Och nu Bodil Malmsten. Kan Sverige bli tråkigare?

*

Av alla dåliga bortförklaringar och "det-var-inte-jag"-anden som präglar reaktionerna inom KI och KS måste väl dåvarande rektor Harriet Wallbergs tillhöra de sämsta: "Jag hade andra uppgifter den dagen." Wallberg är idag vårt lands universitetskansler.

 *

Här ute på landet går man och blir smått förälskad i Stellan Skarsgård efter att ha sett samtliga sex avsnitt av River på Netflix. Förhoppningsvis på SvT inom kort

*

Mycket rolig intervju med Kajsa Ekis Ekman i Bon om mode, politik och status.:

– Har du läst boken Sista kvällarna med Theresa av Juan Marsé? Den handlar om en vänsterkille som ska få ihop det med en vänstertjej men han pratar så mycket att hon blir uttråkad, och så ska han dessutom börja diskutera ungdomens sexualproblem. Alltså, man ser en vänsterperson, det ser ut som ett huvud och så flyger det massa svärmar av idéer som ett moln över huvudet, det blixtrar och har sig däruppe, och så släpar det någon slags grej efteråt som är kroppen. Med högermänniskor ser det ut som om kroppen är någon slags stel pinne och huvudet bara en glödlampa som gått sönder. Ingen aktivitet där inte.

*

Ny anteckningsbok

*

Förslaget om att införa en åldersgräns på sociala medier har varit hett omdiskuterat de senaste dagarna. Åldersgränsen kan komma att bli så hög som 16 år.
– Ett dåligt beslut där man betraktar barn som varelser som inte kan tänka själva, säger nätforskaren Elza Dunkels till Svenska Dagbladet.
Men när tidningen frågar fem niondeklassare så tycker samtliga att förslaget är bra. Så kan det gå när barn tänker själva.

*

De män som nu rider ut till försvar för den svenska kvinnans (hörde jag någon säga heder?), vad tänker de när de ser sig själva i spegeln? ”Den som är utan skuld kastar första stenen.”
*
Ur en läckt Timbrorapport:

”Rätt använd kan sharing ecocnomy-trenden illustrera hur marknadsekonomi är antielitistisk, bygger på mänsklig samverkan och hur prismekanismer gör att resurser fördelas effektivt och är miljövänligt, samt hur etablerade intressen (fack och företag) försvarar det gamla av egenintresse. Här kan Timbro skapa nya intressanta konflikter där vi står med MP, mot S och V.”

28 februari

Jag hade kört buss den kvällen, Norra Roslagen, kommit hem sent och lagt mig att sova. Vi hade ont om pengar de åren och jag extraknäckte, vid sidan av frilansjobbet, i mitt gamla yrke. Men det var lördagmorgon, Lena gick ut och köpte en tidning i tobaksaffären nere på hörnet Karlbergsvägen–Norra Stationsgatan. Plötsligt står hon i ytterdörren och håller upp förstasidan: ”Olof Palme död. Skjuten i natt”. Sen såg vi på tv resten av dagen. På kvällen var vi bortbjudna. En vän i Björkhagen som fyllde jämnt.

Några år senare kontaktade en kurdisk aktivist oss i den lokala FiB-avdelningen. Han hade efter ett mord i Uppsala blivit stämplad som terrorist och belagts med anmälningsplikt hos polisen och förbjudits att lämna Haninge kommun. Vi ordnade ett möte och det blev starten på några år av intensivt opinionsarbete för att han och hans olycksbröder skulle få sin sak rättsligt prövad. Så inledde min gamle uppdragsgivare Ebbe Carlsson med justitieministerns välsignelse sina privatspaningar sedan Hans Holmér fått sparken. Sverige framstod plötsligt som en värre bananrepublik än det Turkiet han en gång flytt ifrån.

En dåre fri

Jag har börjat låna e-böcker. Alla de där böcker man tänkt sig att man ska/vill/borde läsa, men inte kommit sig för att skaffa. Nu finns de här, ute i skogen under Lenas konvalescens, bara några knapptryckningar bort; främst romaner, sådana som jag bara läser en gång och inte har lust eller råd att köpa (till skillnad mot min hustru läser jag, numera, ogärna pocketböcker). Dessutom vill jag inte fylla lägenheten i Stockholm med fler böcker.

På så vis kom jag sent omsider att läsa Beate Grimsruds prisbelönta roman En dåre fri från 2010. Det är en fantastisk bok. Har någon tidigare litterärt, inifrån lyckats skildra vad som händer med en människa vid ett psykosgenombrott? Hur det är att styras av olika röster. Hur fönstret i ett sovrum på sjunde våningen kan upplevas som ett dödligt hot. Eller ett broräcke? Och hur livet ter sig på en sluten avdelningen, inte som i Gökboet eller hos Anna Odell, utan även med gråskalorna.

Bokens huvudperson Eli fungerar, mellan sjukdomsskoven, tämligen normalt. Hon är en framgångsrik författare: skriver, åker på uppläsningsturnéer, har sommarhus, katt osv. Hon fungerar därmed som en bro in till den, för läsaren, ofattbara sjukdomsupplevelsen.

Grimsrud varvar nutid med en skildring av Elis barndom och av ett barn som inte är som alla andra. Man får, utan några pekpinnar från författaren, också anledning att fundera över vad som är arv och vad som är miljö vid psykisk sjukdom.

På nätet läser jag en intervju med författaren. Grimsrud väjer för frågan om boken är självbiografisk. Hon vill inte att det ska stå i vägen för verket. Men hon säger att hon har erfarenheter som gör att hon kan skriva som hon gör.

Hur avväpnande, i all sin enkelhet, är inte en sådan hållning? Som läsare tvingas jag förhålla mig till det som är skrivet. Ingenting annat. Frågan om hur mycket som är självupplevt finns förstås där, men jag kan inget veta. (Författaren kan ju ha haft ett syskon eller någon annan närstående som berättat, eller pusslat ihop bitar från olika håll, som författare gör.) I en tid när vi alla förutsätts ställa upp i tv-soffan hos Malou eller Skavlan och tala ut om våra ätstörningar, bisexualitet, tvångssyndrom, ångest eller vad vi nu kan tänkas lida av, upplever jag det som en befrielse.

Foto: Sveriges Radio

Det ensammaste av alla yrken?

Samtidigt som nyheten att forskarna kunnat påvisa närvaro av gravitationsvågor kablas ut slumpar det sig så att jag redigerar översättningen av en bok om universum. Där läser jag om de pionjärer, ofta långt mindre namnkunniga än Einstein, som tidigt förutsåg bl.a. förekomsten av mörk materia:

Teoretiska fysiker har alltid en obehaglig känsla av att det de håller på med kanske bara är science fiction. Oavsett hur briljant eller kreativ en viss idé är, så kanske det visar sig att världen helt enkelt inte är beskaffad på det sättet. Man måste också ha mycket tur för att träffa rätt. De flesta bra idéer visar sig vara fel – när nya data kommer in måste de helt enkelt kasseras. De personer som drog upp riktlinjerna för kosmologin dog innan deras teorier kunde bekräftas. Men faktum är att de hade alldeles rätt.

Jag tänker att kosmolog, eller astrofysiker, måste vara det ensammaste av alla yrken, att sitta ett helt liv och titta ut i den svarta rymden, eller inne på sin kammare och räkna, och aldrig veta om det man kommit fram till är rätt eller tjänar något till. Kan man komma längre från vår tids krav på omedelbar behovstillfredsställelse?

(Boken heter Kosmisk cocktail av Katherine Freese, Johan Nilsson har översatt och Volante ger ut inom kort.)

Salongen

En kväll kommer Palestina till östra Gotland. Östergarns kulturförening visar den palestinska filmen Salongen. Vi är ett femtiotal som tagit plats i den gamla bygdegården.

Filmen utspelar sig bland en grupp kvinnor på en frisersalong i Gaza. I dag finns det el så att ägaren och hennes medhjälpare kan göra sitt jobb. Någon ska gifta sig ikväll, en annan ska snart föda. En är djupt religiös. En lite äldre kvinna målar läpparna röda, förväntansfull inför ett möte; hon frågar i förbigående en yngre hur gammal hon tror att hon är.

Utanför på gatan pågår kriget. I männens värld. Männens krig. Någon har stulit ett lejon från maffian och nu ska det göras upp. Våldsamheterna trappas upp.

Stämningen inne i salongen är förtätad. Replikerna är snabba, ibland vassa. Nerverna är på ytan. Mobiltelefoner som linor till världen utanför: väninnorna, männen, familjen. Hos var och en anar man ett eget öde, som om varje kvinna var en novell.

När halva filmen gått är det paus. En tradition som lever kvar från den tid när maskinisten tvingades byta filmrulle i halvtid. Idag kommer filmen digitalt, på hårddisk. Men pausen lever kvar. Kaffe och kakor serveras, man får tid att prata en stund med vänner och bekanta.

Så olikt vårt välordnade, skyddade liv här i norr, säger någon. Och ändå så lika vi är, tänker jag. ”Det som är botten i dig är botten också i andra.” Våra förhoppningar och drömmar desamma. Om livet, om kärleken. Åldrandet och döden.

Samtidigt, runtom på ön: 800 flyktingar, mestadels från Västasien och Afghanistan, utplacerade på olika boenden. På prästgården i Garda några mil härifrån har prästen upplåtit plats åt en syrisk familj. Men många bor på semesteranläggningar och kommer att få lämna ön i juni. De nätverk som skapat åt sig rivs upp. Gotland har en lång tradition av att ta hand om flyktingar, framför allt från grannländerna på andra sidan havet. Det här är något annat. Som ställer större och andra krav på lokalsamhället.

Respekt

En replik i Tomas Lerners intervju med Johan Frostegård (”Risken är att dödshjälp kan bli en lönsam affär”) får mig att fundera. Frostegård beskriver hur hans engagemang i frågan om dödshjälp väcktes av en artikel där filosofen Torbjörn Tännsjö tog ställning för att svårt sjuka som ville dö skulle få hjälp att avsluta livet.

– Tännsjö tvingade mig och andra läkare att fundera igenom den här viktiga etiska frågan och att ta en personlig ställning. Själv kom jag snart fram till att dödshjälp strider mot den läkaretik jag står för, säger Johan Frostegård.

Min egen inställning i frågan har jag skrivit om tidigare. Men hur många är vi i dag, handen på hjärtat, som kan uttrycka respekt för en annan människas åsikt samtidigt som vi kommer fram till en rakt motsatt slutsats?

Breven från Bodil

Jag träffade Bodil Malmsten endast vid ett tillfälle. Det var någon gång i slutet av 80-talet. Folket i Bild hade författarafton på Strindbergssalen (numera Intima teatern) vid Norra Bantorget i Stockholm. Nils Granberg ansvarade för programmet. Jag skulle säga några ord som inledning och presentera författarna. Vi var båda rätt nervösa. Bodil kom, hälsade och frågade om Lars Forssell, en annan av de medverkande författarna, hade kommit. Hon såg fram emot att träffa honom. (Forssells ständiga förmåga att inte dyka upp eller lämna återbud i sista minuten var en av orsakerna till vår nervositet.) Men Lars Forssell kom, nykter och samlad, och läste med bravur sin långa dikt ”Ola med handklaveret”. Alla jublade. Bodil läste en av sina dikter.

Att så här, i början av en text om Bodil Malmsten, lyfta fram Lars Forssell innebär inte att förminska (”gösta”) henne. Tvärtom, det var i den traditionen, med namn som Forssell, Pär Rådström, Marianne Höök m.fl., hon hade ett av sina ben (den folkligt jämtländska var en annan, världslitteraturen och klassikerna ytterligare en osv). Hennes nyfikenhet på Forssell var genuin.

Jag blev vid den här tiden ansvarig för kulturmaterialet i tidningen och kom att introducera henne där. Jag fick också hennes tillstånd att publicera några nyskrivna dikter. Susanne Walström, som då var praktikant på tidningen, tog ett par fina porträtt varav ett hamnade på omslaget. Bodil var vänligt inställd till Folket i Bild. En vänlighet som raskt förbyttes när jag lät publicera en, i mitt tycke, positiv recension av hennes senaste bok, där någon formulering väckt hennes ilska. Jag fick ett svavelosande brev och svarade förstås så gott jag kunde. Det blev inledningen till en intensiv brevväxling som kom att sträcka sig över flera år. (Brevvänner, finns det ordet längre?) Vi utbytte tankar (ibland flera gånger i veckan) om litteratur, musik, politik, livets händelser och allmänt skvaller. Hennes omdömen om människor kunde vara nog så giftiga eller roande. Breven med hennes karaktäristika handstil i brevlådan blev under lång tid veckans höjdpunkt.

”Utbytte” är kanske att ta i, utbytet var nog rätt ensidigt. Bodil Malmsten var en levande encyklopedi när det kom till populärkultur, musik och skönlitteratur (främst klassisk och utländsk). Hennes referenser var båda djupa och vida. Jag kunde möjligen bidra med inspel om livet som småbarnsförälder i förorten, ett och annat om politik och tillvaron som frilans, som vi båda delade. Det damp ner blandband, utdrag ur radioprogram och inbjudningar och biljetter till konserter hon inte ville eller kunde utnyttja. (”Dina barn vill kanske se Roxette?”) Hon levde vid den här tiden samman med musikproducenten Kjell Andersson, så mina inblickar i det sena 80-talets musik- och nöjesliv i Stockholm blev större än vad man kunde förvänta sig hos en snart medelålders man i förorten. Jag fick även nöjet och äran att läsa manus till den diktsamling hon just då arbetade med.

Populär var hon redan då, inte minst genom sina krönikor (kåserier som det lite förklenande kallades) i veckopress och för sina sommarprogram (en form som passade henne utomordentligt). Men kritikernas gunst uteblev. Det här var det renläriga 80-talet. Bodil Malmsten ansågs ytlig och hennes intresse för populärkultur sågs inte med blida ögon av finkulturens gränsvakter. Hennes röda hår och utseende lyftes ständigt fram (även av mig), vilket retade gallfebern på henne. Det här var långt innan tidningarnas kulturavdelningar förvandlades till de nöjesmagasin de är idag.

Hon hade stött i det tak som en gång fått Lars Forssell att utbrista:

”Av erfarenhet skulle jag vilja råda varje ung författare att redan från början, en gång för alla, välja sin läst och bli vid den. Det är inte bara i Sverige som man bör vara antingen Povel Ramel eller Göran Sonnevi, antingen Hasse & Tage eller Åke Hodell, antingen inåtvänd eller utåtriktad. Om man råkar vara född med något av både/och i sin arma själ, då är det klippt.” (Jag står här på ett torg. 1979.)

Efter ett par år ebbade vår kontakt ut. Hennes stora dröm var att skriva romaner, bli en riktig författare (och erkänd för det). Kanske att min entusiasm för hennes arbeten i den genren inte var tillräckligt stor. Eller så tog energin slut. Hursomhelst, våra vägar kom att skiljas.

Tio år senare, med boken om Finistere och bloggböckerna, hittade jag tillbaka till hennes författarskap. Mycket av det hon delat med sig av i breven kände jag igen i det hon nu skrev för en bredare läsekrets. Jag recenserade någon. Vi utväxlade några artiga mejl. Och nu är hon alltså död.

Andra har skrivit mer och klokare om hennes skrivande och språk. Det var hennes lyrik och kortprosa jag uppskattade mest. Hennes språk bottnade i en kombination av bildning och folklighet. (Hon fick mig både att upptäcka Birger Vikström och läsa romaner som Marlen Haushofers Väggen.) Hennes sätt att skriva om politik (hon var redan då en politisk varelse) skilde sig radikalt från det jag vant mig vid under 70-talet. Hon smashade aldrig, hennes bollar kom ofta med underskruv, som fick läsaren att tänka efter, och jag insåg hur mycket effektivare det var. Hon ställde fruktansvärt stora krav på sig själv (läs hennes bok om skrivande, Så gör jag), arbetade om sina texter i all oändlighet. Kanske var brevskrivande ett andningshål där hon kunde släppa loss från kraven.

Vi har nog alla perioder i livet när tillvaron tycks gå på tomgång. För min del hade åren som småbarnsförälder och det nötande föreningslivet börjat ta ut sin rätt. Bodil Malmstens levande, för att inte säga passionerade, förhållande till litteraturen och musiken gav mig lusten åter till kulturens alla yttringar. Och hon fick mig att våga börja skriva mer på allvar, uppmuntrade mig att hitta min egen ton. När jag nu läser alla lovord om henne inser jag att det var sån hon var, inte bara gentemot mig. Hon var en generös människa, en som delade med sig. Det är jag henne evigt tacksam för, där hon nu sitter, om det är på ett jämtländskt fjäll eller försjunken i en bok i den sköna, designade läsfåtölj där jag tror att hon trivdes allra bäst.

Tack Bodil!