Supporterkultur

Sonen och jag diskuterar supporterkulturen inom fotbollen.

– Supporterklubbarna uppträder som om dom äger lagen, säger jag.

– Jamen, gör de inte det? svarar han. Spelare slutar mitt i säsongerna, tränare kommer och går. Supportrarna är det enda som är beständigt.

Visst har han rätt. Malmö FF som nu kan njuta av spel i fotbollens allra högsta division har bytt ut mer än halva laget sen förra året.

För mig som växte upp i skuggan av Johanneshovs isstadion i början av 1960-talet var valet av lag självklart, trots Hammarbys hegemoni i söderförorterna. Detta var under Djurgårdens storhetstid i hockey. Jag kan nu drygt femtio år senare konstatera att känslan för ett lag är livslång. Det är, för att anknyta till en aktuell debatt, en del av min identitet.

Jag är numera en moderat, icke-utövande troende för att anknyta till en annan debatt. Några matcher har jag inte sett på årtionden. Flyktigt läser jag sportsidorna. Några namn i laguppställningarna har jag inte kunnat sedan (spelarimporterna) Kim Källström, Johan Elmander och Anders Isaksson var med och tog guld åt fotbollslaget två år i rad i början av 2000-talet. Hockeyn följer jag med lite större intresse sedan Hans Särkijärvi, ”Säcken”, blev tränare. Honom lärde jag känna när han var polis i Skogås och jag var med bland de föräldrar som nattvandrade

Så visst kan jag identifiera mig med alla som står och vrålar, våndas och gläds på läktarna. Hur ogärna jag än vill erkänna det. Ränderna går aldrig ur.

För övrigt undrar jag vad som skulle hända med supporterkulturens värsta avarter om klubbarna slutade sälja öl på matcherna.

Jag brukar inte ge pengar till tiggare, men …

Den här kvinnan hade utmärkt sig redan inne i den lilla Coop-butiken. Närmare 80 än 70, hårt sminkad, svart tupperat hår och svart byxdräkt. Hon hade talat länge och med Mycket Hög Röst med kassören om något. Själv stod jag en bit bakom i kön.

Utanför butiken satt en av de romska tiggarna, en äldre man med slokande mustascher; de är ett par–tre stycken, troligen en familj, som turas om att sitta där. När jag gick ut ur affären hade kvinnan böjt sig ner över mannen, först trodde jag att hon skulle lägga lite pengar i hans skål, sen hörde jag den omisskännliga rösten:

– Du Måste Lära Dig Språket, om du ska vara i det här landet!

Och fortsatte:

– Och Skaffa Dig Ett Riktigt Jobb. Inte Sitta Här och Tigga, Vuxna Karln!

Jag vände mig om och var på väg att säga något (kanske att ”det hade kunnat vara du som satt där, om inte …”) men hon hade redan försvunnit runt hörnet.

Jag gick istället med raska steg tillbaka till mannen med de slokande mustascherna. Han hade inte med en min visat vad han tänkte inför avhyvlingen han just fått. Jag skakade på huvudet och la en tjuga i hans skål.

Jag brukar inte ge pengar till tiggare, men det finns gränser.

Tourettes vid sidolinjen

Jag stannar till vid planen bakom Eriksdalshallen. Det är match mellan två pojklag på det nya konstgräset. Spelet lite taffligt, trevande, förstås. Mycket spring i benen och kulan i luften . Det är en söndag i september. Solen skiner och jag blir glad av det jag ser. Tills jag hör rösten:

– Enkel, Adam! Markera, Adam! Akta offsiden! Pass opp där!

Tränarens röst från sidlinjen. Malande, oupphörligt manande. Har han Tourettes? tänker jag. Undrar hur det låter i Adams öron där han springer i sin rödsvartrandiga fina tröja. Stänger han av och spelar sitt spel eller försöker han hänga med i ropen och anmaningarna?

Jag tänker: ”På träning tränar man, på match tillämpar man väl det man tränat. Eller?” Den cirkusdirektör som stod i manegen under föreställningen och ropade ”Se upp där!”, ”Håll nu, lite mer till höger!”, ”Pass opp, nu kommer hon!” skulle inte bli långlivad. Inte trapetskonstnärerna eller lindanserskan heller, antagligen. Var sak på sin plats (och skridskorna i isskåpet).

”Akta offsiden!” var den enda relevanta kommentar jag hörde från sidlinjen, fast jag tvivlar Kanske en signal från domaren och frispark till motståndarlaget skulle präntat in läxan bättre till nästa gång.

Många ungdomar lägger av med idrotten när de kommer i puberteten. Är de som lärt sig stänga av surret (tänk Zlatan) som lyckas och går vidare, eller de som inordnar sig och finner friheten inom ramarna (Messi)?

Sommarens sista helg

Sommarens sista helg är här och det stora vemodet rullar in. Nyss passerade sista bussen från havsbadet förbi på vägen härutanför. Sommarhusen töms på sina gäster. Trädgårdar och uteplatser, nyss fyllda av skratt och lekande barn, har tystnat. Vi få som är kvar och de fastboende suger ut den sista gnuttan av sommaren. Ja, jag vet att det kan vara varmt långt in i september. Havet är uppvärmt och drägligt att bada i. Några av de finaste semestrarna har vi haft här sent i augusti. Men solen står för var kväll allt lägre bakom talltopparna.

Sommaren har varit bra, särskilt den senare delen. Barn och barnbarn har kommit och gått i olika konstellationer. Några gånger har Lena och jag flytt, hon till jobbet inne i stan, jag till fastlandet.

Sista kvällen innan sonen och hans familj lämnar oss sitter vi ute på trädäcket, eldar i öppna spisen, spelar tärning och poppar popcorn i en kastrull. Nu är jag ensam kvar. Lena jobbar. Häromdagen låg vi på stranden en hel eftermiddag.

Vänner, särskilt på vänsterkanten, brukar ifrågasätta om det finns någon svensk kultur (det brukar vara lättare att tala om t.ex. kurdisk kultur), men nog är drömmen om sommaren och (det eviga) sommarlovet något mycket speciellt för vårt land, präglat av klimatet (och kanske jordbrukets behov).

Om hösten vet jag just nu inget. Men än kan jag höra syrsorna.

Att både tänka och känna och få något gjort

Politik är att kunna hålla två tankar i huvudet och samtidigt få någonting gjort. (Ett uttalande som rätt eller orätt brukar tillskrivas Olof Palme.) De flesta av oss klarar inte ens det första, att se båda sidor av myntet. Än mindre få något gjort. Ta flyktingfrågan:

– Å ena sidan är västvärldens länder, med USA i spetsen, i högsta grad ansvariga för den uppkomna situationen. Först bombar vi – efter att ha värmt upp i Somalia, Afghanistan och det forna Jugoslavien – sönder och samman länder som Irak och Libyen. Sedan när konsekvenserna blir tydliga börjar våra politiker tala om ”humanitet” och ”medmänsklighet”. Jag får lust att slå någon när jag hör det.

– Å andra sidan har vi plikten att hjälpa människor i nöd. Ja, du skall ta vara på din broder.

Med dessa båda tankar i huvudet (dels att ”vi” är ansvariga, dels att människor lider) vad ska vi då göra? Dessvärre kan vi inte skicka räkningen till Bush, Blair och några till. (Sverige har ju varit med på ett inte så litet hörn, först i Afghanistan, där al-Qaida föddes, och sen i Libyen, nu centralort för människosmugglingen över Medelhavet.)

För den som menar allvar och verkligen vill engagera sig för flyktingarnas sak tänker jag mig två uppgifter:

– Medverka till att ta hand om dem som just kommit. Ge dem skydd och ett värdigt mottagande. Men sluta dröm om helt öppna gränser .


– Kräv av våra folkvalda politiker att de verkar för att seriösa förhandlingar inleds om kriget i Syrien, förhandlingar som inkluderar regimen Assad. (Med vem ska man förhandla om inte sin motståndare?) Den som tror på en fredligare utveckling i regionen om al-Assad tvingas bort kan titta på Irak och Libyen och sedan ropa ”Yes, så vill vi ha det!”

Endast en bred folklig opinion kan tvinga fram det.

Eller, finns det andra förslag?

Moffa, kom! Visa sak...

– Moffa, kom! Visa sak... (”Kom morfar, jag ska visa en sak”.)

Tvååringen tar mig i handen och leder mig till hans och föräldrarnas gäststuga. Han sträcker sig upp och stänger dörren inifrån.

Sätter sig i soffan och klappar uppfordrande på dynan:

– Sitta!

Jag sätter mig. Sedan ställer han sig på kanten, tar sats och dyker ner i resesängen som står bredvid. Där börjar han simma runt bland kuddarna. Reser sig upp, dyker och simmar. Reser sig upp, dyker och simmar.  Osv.

Efter en stund ställer han sig upp, räcker ena kudden till mig. Jag tar emot, skojar lite och säger ”min” om kudden och han tar den omedelbart tillbaka och säger bestämt ”min”. Så håller vi på tills vi båda tröttnar.

Tiden går

Det har gått tre månader sedan jag senast skrev något på bloggen. Snart lika lång har min semester från Facebook varit. Visst har jag skrivit, i anteckningsböcker, på lösa papper. Mest privata saker, ”navelskåderier”. Ibland är väl livet sånt. Jag bläddrar i gamla inlägg. Visst, det är välskrivet, artikulerat, genomtänkt, slipat efter omskrivningar och kortningar. Men den bild texterna ger av mig själv – mina tankar, känslor, liv – skaver. Är detta jag? frågar jag mig. Var finns de oartikulerade skriken? Sorgen, vreden och rädslan, som också är en del av mitt liv, ofta hållna i schack genom idogt arbete. Är det alltför privat? tänker jag. När övergår i så fall det privata till att bli personligt? Det personliga, tänker jag mig, har ett visst allmänintresse, inte så mycket vad man skriver om, som sättet man skriver på. Eller saknar jag bara orden för att beskriva den personliga tillvarons mörkare hörn.

Med Facebook är det annorlunda. Facebook är ett mingelparty. Jag avskyr att mingla, men gör det när plikterna så kräver. Men frivilligt? Jag förlorar mig lätt i flödet.

Förlorar Mig Själv, ja. Tor Wennerberg skriver i sin utomordentligt intressanta Själv och tillsammans. Om anknytning och identitet i relationer (Natur & Kultur 2013), som jag ägnat en del av sommaren åt att läsa, om differentiering, dvs. vår förmåga att behålla vår självständighet även i nära relationer. Kanske gäller det också Facebook. Att inte låta sig uppslukas eller söka bekräftelse i varje ögonblick.

Ibland brukar jag tänka att de sociala medierna, när de är som sämst, är som att äta sig mätt på chips. I bästa fall är de en buffé, dessvärre med alltför många rätter. Och jag blir övermätt.
Men som Olle Ljungström sjunger i ”Sju”:

”Jag är här nu”

Ur Noterat sommaren 2015

En natt drömmer jag att jag haft inbrott. Allt löst är taget i den lilla etta jag bodde i. Sen ser jag att tjuvarna har lämnat mina saker nerstoppade i några svarta sopsäckar i det lilla rummet. Och min dator står kvar på skrivbordet, övertäckt av några papper. Den hr de missat. Ytterdörren är av tunn plywood med öppna sprickor som man kan se igenom. Jag ha sett skumma typer stryka omkring i kvarteret. Nu är jag rädd att de ska komma tillbaka.

*

Först bombade vi Afghanistan och skapade al-Qaida, sen bombade vi Irak, Libyen och Syrien och fick IS. Nu vill man att vi ska bomba IS

*

Vi ser Casablanca som SvT sänder till Ingrid Bergmans minne. Den historiska trovärdigheten kan vi lämna därhän (att det skulle funnits ett enat motstånd i Europa vid den tid som varit beroende av en person, som tyskarna dessutom skulle känna till. Nåja, filmen är ju gjord 1941.) Men scenen när Rick (Humphrey Bogart) får syn på Ilse (Ingrid Bergman) förlåter det mesta.

Men med tanke på Bergmans rykte som en kvinna som gått sin egen väg genom livet kan man fundera en stund över den kvinna den då 27-åriga Bergman tvingas porträttera. Mest är hon vacker (men oj så vacker) och himlar med ögonen. Och när Ilse lutar sig mot Rick och utbrister ”Du får tänka åt mig”, vill jag helst gömma mig.

*

Ojnareskogen. Ja, jag är glad att området förblir orört. Vattenfrågan är bara ett argument. Hela frågan om utländska bolags prospektering och mineralutvinning skulle kräva ett omtag från riksdag och regering. Samtidigt kostar det inte alltför många röster för Löfven att köra över de lokala s-politikerna. Och koalitionspartnern MP får en fjäder i hatten.

*

Intressant för övrigt att se vad ryska UD faktiskt sa, som fick vår utrikesminister och oppositionen att gå i taket:

Man påtvingar den svenska allmänna opinionen idén om att Sverige måste gå med i Nato för att garantera sin nationella säkerhet.
Vår ståndpunkt är väl känd. Vi har upprepade gånger påstått att en stats försvars- och säkerhetsstrategi är en intern och suverän angelägenhet för denna stat.
Men vi anser fortfarande Sveriges icke-deltagande i militära allianser som en viktig stabilitetsfaktor i Nordeuropa. Det är klart att ett svenskt inträde i Nato skulle ha militär- och utrikespolitiska konsekvenser, på vilka den ryska parten blir tvungen att reagera.

Ja, var det så upphetsande.

*

Jag lyssnar inte på särskilt många sommarprogram, men Tom Alandhs hör jag. Vi sitter i bilen och väntar på att åka ombord på färjan när han berättar om sin barndoms kamrat och idol Leffe och hur han nu söker upp honom som vuxen. Jag vänder mig bort och tittar ut genom fönstret. Jag känner hur det blir fuktigt i ögonvrån och det stockar sig i halsen när jag tänker på hur livet far fram med många av oss.

*

Den första varma julidagen ramlar vi in på Liljevalchs och ser Hertha Hillfon-utställningnen. Jag blir helt tagen. En av Sveriges mest kända konstnärer. Har helt passerat under radarn för min del. Vi blir kvar flera timmar.

*

Biblioteksdebatt, Natoanslutning, rysskräck, triggervarningar i litteraturen, curlingföräldrar, kulturmannen, mötesstörningar, nättroll. Jag är alltmer, för att tala med Ekelöf, en främling i detta land (men detta land är ingen främling i mig)

*

På kvällarna efter middagen och när barnen kommit i säng spelar vi kort eller tärning. Vi sitter i växthuset, ljus tända. Skratt och kommentarer. Jag känner mig lugn och glad. Också det en bild av sommaren.

*

Birger Schalug citerar Jacques Chirac på sin blogg, apropå något Åsa Romson sagt:

”Det gäller att inte missa ett bra tillfälle att hålla käften” (11/6)

*

Pierre Gilly recenserar nobelpristagaren Joeseph E. Stiglitz senaste bok The Great Divide Unequal Societies and what we can do about them i Dala-Demokraten. ”Vi lever i en låtsaskapitalism”

”När USA var jämlikare och hade marginalskatter på 94–70 procent (från andra världskriget till sjuttiotalets slut) växte ekonomin betydligt snabbare än idag. Höginkomsttagare slutade inte att jobba. De arbetade ungefär som idag. Även i Europa sjönk tillväxten sedan man började sänka skatterna för de högavlönade. Ju mer en liten elit tjänar desto sämre fungerar ekonomin.

Det här beror på att rika människor konsumerar en betydligt mindre del av sin inkomst än vanligt folkrettio personer som tjänar en halv miljon var konsumerar betydligt mer än en direktör som tjänar 15 miljoner. Med marginalskatter på sjuttio-åttio procent för de högst avlönade skulle man kunna få fart på efterfrågan genom att till exempel höja sjuksköterskornas löner och anställa fler.

*

Jag går igenom gamla papper med anledning av några texter som jag blivit ombedd att skriva. Brev och dagboksanteckningar från 70-talet. Jag ser en person på ett sätt mycket lik den jag är idag. Driven av passion och nyfikenhet, reflekterande, känslig, arbetsam och orolig. Men också iklädd tidens språkbruk, en kostym som känns daterad och emellanåt passade mig rätt illa. Känsla och tanke drog inte alltid åt samma håll. Det där borde jag titta närmare på nån gång, tänker jag.

*

Jag får ett meddelande om att B. är död. Under några år delade vi allt, brådmogna försökte vi bygga ett gemensamt liv, sen med ett krasch revs allt itu. Alltför måna om att spela våra roller. Också det en del i vuxenblivandet.

*

En natt är jag turist i Bulgarien. Fotvandrar ensam i svarta lågskor med min lilla kånken från Fjällräven som enda packning. Jag saknar karta men går på känn längs vägar som slingrar genom det böljande landskapet. En och annan bil far förbi. Jag hittar ett rum på hotell i ett gammalt betonghus från 70-talet. Några svenska turister kasta dart i ett rum.

Jag vet inte hur mycket pengarna är värda. En man kommer och tar betalt för ett rum där jag vilat några timmar. Det kostar fem pengar i den lokala valutan. Han rekommenderar motellet vid en golfbana i närhet. Lena ska komma senare.