Till vår nya kulturminister

Jag hoppas att vår nya kulturminister tar sig tid att läsa lite av vad hennes föregångare Bengt Göransson (också han tjänsteman, om än med folkrörelsebakgrund, när han tillträde) skrev i ett slags testamente:

Kulturen är inte ett resultat av att det förs en kulturpolitik, vilket förvånansvärt många tycks tro. Att de som har de politiska uppdragen tror det är inte konstigt. Märkligare är att också så många konstnärer och andra kulturarbetare gör det. Även utan någon som helst kulturpolitik skulle människor skriva, skapa och framföra musik, gestalta upplevelser och tankar på scenen och så vidare. Och insikten att det är så leder mig varken till ett slags låtgåfilosofi, att kulturpolitiken inte behövs, eller till depression, att kulturpolitiken är ett slags Sisyfosuppdrag. Tvärtom, kulturpolitiken är central, men den måste formas med ett minimum av styrambitioner i det som är kulturens innehåll.
…
Samhällets politiska organ … bör se sin uppgift att vara den att tillhandahålla offentliga strukturer. Dessa kan vara fysiska i form av lokaler för kulturverksamheter alltifrån operahus till möteslokaler för studiecirklar, institutionella i form av både en kulturpräglad grundläggande skola och en särskild konstnärlig utbildning, av bibliotek och myndigheter som bevakar till exempel kulturminnesvård i vid mening. Alla sådana strukturer kan bara finansieras kollektivt, om inte kommer de inte att ge plats eller incitament för utveckling och förnyelse. … Statsbidrag anses alltid finare än kommunbidrag. Varför? Det som kommunen kan klara behöver inte staten lägga sig. Det som idag hotar är att man bygger upp en enorm politisk förhandlingsapparat där stora delar av kulturanslagen kommer att förbrukas innan en enda teaterföreställning producerats.

Kulturpolitiken behöver för att bli framgångsrik innehålla ett visst mått av anarki. En struktur för ett fritt och frivilligt kulturliv som består över längre tid än en valperiod är vad som behövs – organiserad anarki skulle man kunna kalla det. (Tankar om politik. Ersatz 2010)