Ebba Witt-B. folkbildningen, kulturen och skolan

En kväll i somras på den alltid livaktiga Bygdegården i Katthammarsvik lyssnar vi till Ebba Witt-Brattström som talar om bildning och folkbildning, kulturarvet och nationen. (De sistnämnda begrepp du knappast törs ta i din mun idag utan att beskyllas för att vara mörkbrun.) Hur annorlunda är det inte i Finland, där hon nu är professor.

Folkbildning, menar hon, med en definition jag gärna skriver under på, är när någon med djupa kunskaper inom ett område delar med sig till en bredare allmänhet, folket. Idag har vi både en rädsla för och en längtan efter bildning, menar hon och berättar hur det gick till när hon blev tillfrågad om att medverka i tv-programmet ”Fråga kultureliten”. Där skulle, enligt redaktionen, ”de smartaste” och ”de intelligentaste” människorna i vårt land medverka, därtill de mest ”intressanta kulturpersonligheterna”. Visst blev hon smickrad, men det var något i upplägget som skavde så hon tackade nej. Då fick hon veta att hon inte behövde vara orolig, redaktionen hade researcher som kunde hjälpa till med svaren. – Intelligentare än så ansågs jag alltså inte vara.

Den bild hon ger av situationen på de svenska högskolorna liknar den jag hört från akademiker jag arbetat med. Studenterna är nyfikna, ifrågasättande, men har svårt att båda läsa och skriva. De blir dessutom kränkta när de får kritik. Då hon allt oftare såg att efternamnen på den lilla grupp som det gick bra för kom från med dem som utgör eliten i vårt land ville hon inte vara med längre. Hon valde istället att börja undervisa i Berlin, sedan i Helsingfors.

På frågan om nyckeln till den finländska skolans framgångar svarar hon att de elever som har svårt att läsa och skriva får gå på stödundervisning redan på lågstadiet och inte på högstadiet, då det redan är försent och avsevärt dyrare, som i Sverige. I Dagens Nyheter gav skolforskaren Pasi Sahlberg nyligen uttryck för liknande åsikter. Andra halvan av föredraget ägnar hon åt den enögda litteraturhistorien och arbetet med Kvinnornas litteraturhistoria. Bredden och kunnandet i hennes framställning är stimulerande, här finns tuggmotstånd.

Efteråt hör jag att de mer feministiskt lagda vännerna är lite besvikna på hennes framträdande.