Noterat oktober 2013

På de slingrande bergsvägarna på norra Mallorca inser jag den evolutionära fördelen med det vi kallar tunnelseende. Med blicken fast fixerad vid vägbanan framför oss undviker jag att blicka ner för branterna vid sidan av vägen när jag rullar vår hyrda Audi genom hårnålskurvorna. Ändå är asfalten hel och stenmurarna välhållna. Skyltar varnar för tät busstrafik mellan 13 och 15 när vi rullar ner mot Port de sa Callobra och de mäktiga klippformationerna vid Torrent de Pareis.

***

Så har då Leif GW Persson tagit steget fullt ut och gjort Evert Bäckström till huvudperson i sin nya roman Den sanna historien om Pinocchios näsa och som vanligt när det kommer från GW en riktig bladvändare. Hur man kan göra en så osympatisk person underhållande är en gåta. Eller kanske ändå inte? Här kan vi upplysta  frossa i en grottmänniskas alla förbjudna tankar om kvinnor, sex, bögar, invandrare, attackflator och allmänt inkompetenta medborgare och poliser. Poängen är väl att GW har humor, säger LR när vi pratar om boken. Men vi finner båda porträttet en aningen problematiskt. Är inte det här den perfekta julklappsboken till den sverigedemokratiska pappan.

***

Det händer sig att jag lyssnar till Kropp och själ i radions P1, i somras ett program om depression med bland andra professorerna Hans Ågren, Sahlgrenska akademin och Yvonne Forssell, KI. Mycket har hänt inom forskningen sedan stress- och sårbarhetsmodellen först introducerades för ett tiotal år sedan. Man noterar att depression inte bara har en orsak, idag talar forskarna istället om bakomliggande orsaker (genetisk sårbarhet i kombination med miljöfaktorer under barndomen) och utlösande faktorer (sorg, trauman) osv. Ja till och med infektion kan i vissa fall vara en förklaring. Depression skulle rentav kunna likställas med feber, det visar att något är fel men säger inget om vad. För min del har det blivit en del blogginlägg genom åren om denna folksjukdom som WHO förutspår kommer att vara det största hotet mot folkhälsan i   framtiden. Vi vantrivs i kulturen, som salig Sigmund skrev.

***

Enligt ny forskning är män mer, eller lika, utsatta för våld i nära relationer som kvinnor. Det visar resultatet av två undersökningar från Sahlgrenska Akademin vid Göteborgs universitet. Det handlar både om män som utsätter kvinnor för våld men också de som utsätts utan någon egen skuld. Våldet mot kvinnor är dock mer dödligt och sexualiserat. Kan det finnas något mer skambelagt för en man än att inte kunna värja sig mot sin kvinna.

***

Mitt i natten vaknar jag i en dröm. Replikerna är kristallklara:
Tillsammans med T. och några andra står jag böjd över en kontorsmaskin i en trång korridor. Jag befinner mig i källaren till någon institutionsbyggnad. Väggarna vitmålade. En kvinna kommer gående mot mig. Hon är korthårig, klädd i kjol och en blå tröja.
– Det blir inga fler uppdrag för dig här, säger hon.
– Nähej, säger jag, minst sagt obekväm över att få ett sådant besked i närvaron av en andra människor. Vem är hon, tänker jag?
– Ligger det någon kritik i det här? undrar jag.
– Ja, ditt sätt att jobba är minst sagt lite udda. Du utvecklar väldigt komplicerade relationer. Som det här med Linda.
Linda, vilken Linda? undrar jag tyst för mig själv och tycker mig minnas en flicka jag pratat med tidigare.
Vaknar.

***

Tidigare i drömmen har jag gått in på en herrtoalett, en halvtrappa ner i ett källarvalv. Man uträttar sina behov öppet inför alla människor som sitter i den intilliggande lokalen och fikar. En berusad man försöker köra bort mig. Han har kavaj, fluga och en sliten portfölj. Mörkhårig överliggartyp. Jag slår mig fri.

***

Jag bläddrar i Klas Gustafssons biografi som jag nämnde i min bloggtext om filmen om Monica Zetterlund, jag läser om pappan järnbruksarbetaren som tvingas sluta när han får TBC. Han reparerar och spelar dragspel, öppnar skivbutik tillsammans med brodern kapellmästaren. Monica hänger i affären på eftermiddagarna, han introducerar henne till jazzens alla stora, hon sjunger redan som 14-åring med farbroderns orkester och ibland med fadern. Visst hade de sina sammandrabbningar. Och han tycker ibland att hon sjunger för lågt men uppmuntrar henne i på det stora hela. När hon köper villan på Lidingö kommer han och tapetserar. Vad denna person har med Kjell Bergkvist (f.ö. lysande) surgubbe till farsa i filmen förstår jag inte förrän jag läser producenten Lena Rehnbergs svar till Tom Alandh i Dagens Nyheter (16/9)  Kjell Bergqvists rolltolkning representerar inte bara pappan utan hela patriarkatet och jantelagen, får vi veta. Men, som en vän sa, det är sånt man får pengar för från Filminstitutet.

***

Jan Guillou komplicerar diskussionen om Hanne Kjöllers bok sin kolumn i Aftonbladet (6/10). Jag kan bara instämma i inledningen: ”Ledarskribenten i Dagens Nyheter Hanne Kjöller läser jag alltid, ehuru vanligtvis med olust. Hon är nämligen en irriterande skarpsint politisk motstånd­are.”

***

Jag läser Kjell Johanssons Mammas gata (Weylers förlag) om förorten där han växte upp. En myllrande fresk av porträtt. Boken väcker tankar om förhållandet mellan individ och kollektiv, mellan konformism och egenart. I folkhemmet där allt som var avvikande väckte misstänksamhet, kunde å andra sidan de mest särpräglade personligheter tillåtas. Hur är det då idag, tänker jag. Vi lever i en tid som hyllar individen och det personliga uttrycket, samtidigt som alla i den medelklass som sätter dagordningen ter sig till förväxling lika ut: klär sig lika, bor lika, låter lika och har samma drömmar.

***

”Vi lever i ett psykologiserande samhälle”, säger Rolf Alzén i ett av två samtal om psykisk hälsa i radions Filosofiska rummet (P1). ”Vi definierar välmående som att känna sig och må bra. Hälsa är att glömma bort hur man känner sig och ha en rytm i livet, där jag inte är upptagen av mitt eget mående hela tiden”, menar Alzén, själv läkare.
Samtalen mellan Fredrik Svenaeus, professor i filosofi, Karin Johannisson, professor i idé o lärdomshistoria och Rolf Alzén, läkare o docent i medicinsk humaniora finns att lyssna på SR:s hemsida: Växande antal diagnoser skapar nya identiteter (1/9-13) och Ångest som lidande och som väg till filosofisk insikt (15/9-13)

Är vi korkade?

Vännen H. mejlar. I de meddelanden vi stundom utväxlar har jag ställt frågan om vi är korkade som gläds åt några hundringar mer i plånboken och sedan svär över nedskärningar i de offentliga skattefinansierade verksamheterna. Han skriver:

Nej, jag tror inte folk i allmänhet är korkade i betydelsen korta i huvudet. Däremot fruktar jag de är illa informerade pga upplevd tidsbrist och/eller ointresse. Det beramade "livspusslet" med barn, bostads-, bil- och studielån och ett alltmer osäkert, krävande arbetsliv. Rädslan för att trilla ned i prekariatet. Det blir rätt mycket av "swim or sink" och då är det inte lätt att ta sig den tid och möda som krävs för att erövra överblick och se sammanhang. Referensramen blir då därefter. Då kan det – trots en vag olust – vara nära till hands att köpa ytterligare en skattesänkning. Det kan hjälpa till med räntan på 2,5 miljonerslånet, även om man inte amorterar.

Ingen, utom möjligen Mona Sahlin, älskar väl att betala skatt, men nog visar opinionsundersökningar att en majoritet vill ha en fungerande vård, skola, infrastruktur etc. och är beredda att betala för det på (liksom en majoritet är emot vinster i välfärden). Men vi saknar idag partier och instrument för att genomdriva vår vilja. Istället blir färdriktningen Thatchers – ”det finns inget samhälle, bara individer” – om än mer utdraget och med andra metoder.

Ekonomijournalisten Mikael Törnwall tar i sin bok USA vid ett vägskäl (Atlas) upp ett exempel på politikens betydelse:

Det finns många skäl till att vi behöver minska biltrafiken i storstäderna. Men den enskilde individen får väga vinsten (komfort och tid) med att ta bilen till jobbet (som ofta är mycket stor, trots bilköer) mot en mer abstrakt förlust, i form av hot mot miljön i framtiden. Valet är ditt, som det brukar heta. Dvs. avstår jag från att ta bilen ökar min olägenhet avsevärt, samtidigt som effekten på miljön är försumbar. För att få någon effekt av betydelse krävs generella åtgärder som gäller för alla. Det är bland annat det vi har politiken till. Det är därför vi har ett samhälle.

***

Mikael Törnwall har varit ekonomireporter och USA-korrespondent åt Dagens Industri. Hans bok är intressant på många sätt eftersom den tar ett helhetsgrepp på landets ekonomi och inrikespolitik. Inte minst aktuellt i den nuvarande totala låsningen mellan presidenten och kongressen. USA vid ett vägskäl finns i en uppdaterad e-boksversion (efter valet 2012) hos internetbokhandlarna. (Jäv och andra bindningar, som det brukar heta i forskarvärlden: Jag var redaktör för boken)

Läs även andra bloggares åsikter om politik och om USA

Vad är väl en bal på slottet?

eller 

Varför jag inte åker till bokmässan

Det blippar till i mobilen. Ett mess trillar in från en författare och kollega:

”Tom! Var är du? Jag trodde du bodde på bokmässan. Här glider vi runt på en göteborgsk räkmacka och levererar plattityder… medan vi ju vet att det är du som gjort jobbet. Nu är det gratis fylla på x:s kreditkort.”

Ja, varför är jag inte på bokmässan? Det är två år sen sist nu, och dessförinnan åtta år. Men under slutet av 80-talet och hela 90-talet bodde jag där, bokstavligt. När någon ringde och ville få mig att köpa annonsplats i en facktidskrift eller boka plats på nån mässa kunde jag alltid svara att de pengar jag har till marknadsföring de lägger jag på hotell och resa till bokmässan i Göteborg. Där finns alla en frilansande redaktör i bokbranschen behöver. Ungefär så. Men inte nu längre. Varför?

Det finns förstås en personlig dimension i det här som handlar om en sjukskrivning, depression och utmattning i början av 2000-talet (som jag skrivit om tidigare).  Därtill en motvilja mot att mingla runt i större sammanhang med folk jag känner eller halvkänner, en motvilja som jag framgångsrikt brukar dölja. Men priset brukar vara högt för den sortens sociala utsvävningar. Så får jag välja ligger jag hellre hemma i soffan med en bok eller äter en lunch på tu man hand med en vän eller kollega.

Men något har också hänt med bokmässan, i takt med att förlagen slimmat sina organisationer. De som finns kvar har fullt upp med att lotsa runt förlagets författare till alla seminarier och framträdanden. Ett ”hej, hur är läget?” och ”det var länge sen” är ungefär allt som hinns med. Och i montrarna hos de riktigt stora förlagen huserar säljfolket. Inga jag brukar diskutera kommande projekt med.

Så i år valde jag slingerbultvägarna på Mallorca i hustruns sällskap och en bunt goda böcker. Men vem vet? Nästa år kanske? Göteborg är en trevlig stad och nog kan jag känna suget då vi bokälskare stiger på X2000 på torsdagsmorgonen när allt fortfarande är möjligt. Att bara gå runt och botanisera i boktravarna, lyssna på gratisframträdanden och småprata med en och annan som man springer ihop med gångarna. Och har man tur blir man medbjuden på nån förlagsmiddag.  Och om inte annat så kan man prata med tryckerierna. De brukar ha all tid i världen för sådana som jag.

Så, vad är väl en bal på slottet?