Vi går på cirkus

Sonen och jag går på cirkus med äldsta barnbarnet, 3 1/2 år. Cirkus Brazil Jack gästar Katthammarsvik och Östergarns IP på sin årliga Gotlandsturné. En ort, en föreställning per kväll, med början och start i Visby.  De moderna djurskyddsbestämmelserna håller nere antalet djurnummer till ett minimum. Hästar och katter (!) är vad som bjuds ikväll. Inte saknar man den tid då lejon, tigrar, sjölejon, björnar och elefanter hölls inlåsta i burar hela dagarna i väntan på kvällens föreställning. Men visst försvann en del av cirkusens själ med de stora dressyrnumren. Denna kväll får vi ta del av godkända nummer av akrobater, jonglörer och en trollkarl. En klassisk clowngestalt, utan varje tillstymmelse till rödnäsa, roar mellan akterna. Och när han viger två män ur publiken (den ene i narrkåpa och skramla, den andre i spetsklänning med bjällror och en krona), ja då känner vi en vindil från den medeltida karnevalen.

När våra barn var små och vi gick på cirkus var det alltid Brazil Jack som gällde. Den var då nystartad av den legendariska Trolle Rhodins barnbarn Diana, Trolle J:r och Carlo. Jag förklarade, säger sonen, att den lilla familjecirkusen var mer genuin än Scott och de andra stora.

I pausen står cirkusdirektören och säljer läsk och  den vackra akrobaten kränger sockervadd. Och när vi vandrar ut i högsommarkvällen har man redan börjat riva tältet bakom oss. Visst är det som man skriver på  sin hemsida:

Tiderna är ju inte längre så som de var när gamle Brazil Jack kom till stan med sin cirkus och folket gick man ur huse för att villigt låta sig förföras av fantastiska sjöodjur eller vilda kannibaler. Folk är blasé nu, de har redan sett det mesta men ändå har cirkusen någon slags magisk dragningskraft som är svår att motstå

-- Det är kul med cirkus, säger barnbarnet när vi åker hem.

***

Barbara Ehrenreich skriver för övrigt underhållande om gycklandet genom mänsklighetens historia i Karnevalsyra (Leopard 2009).

Läs även andra bloggare om cirkus