Skapande samarbeten

På bokmässan i Göteborg lyssnar jag på seminarier och föredrag om bokbranschen och förlagens roll i framtiden. Digitaliseringen, förbilligad och förenklad produktion gör att i stort sett varje människa med en dator kan ge ut och sprida en bok utan något mellanled. Det sker redan på sajter som Vulkan och Publit m.fl. och i USA sägs nu även mer etablerade författare gå direkt till distributörer som Amazon.com. Här i Sverige hjälper Podium medlemmar i Författarförbundet att ge ut nyskrivna och tidigare utgivna böcker. Bokförlagens roll är med andra ord ifrågasatt.

Efter en av föreläsningarna pratar jag med föredragshållaren. Han har närmare 20 års erfarenhet från musikbranschen och ser en del paralleller. I början av 2000-talet var branschen i stort sett uträknad. Piratkopiering och nedladdning av mp3-filer drog undan benen för försäljningen av cd-skivor. Hemmastudios och ny teknik gjorde att var och en i princip kunde spela in sina alster hemma i sovrummet. Den utvecklingen mötte branschen med krångliga kopieringsskydd och intensiv jakt på nedladdare. Strategin misslyckades och bolagen blev på sin höjd kvar som distributörer och marknadsförare. Av sju stora bolag i världen finns nu bara tre kvar. Men, säger min sagesman, nu har vinden vänt. Artisterna har under senare år åter vänt sig till skivbolagen; man vill ha en producent som hjälper till med låtval, val av medmusiker och av sound, en som bokar studio, musiker och tekniker. Och genom tjänster som Spotify bejakar man den digitala utvecklingen snarare än bekämpar den. Plötsligt kan bolagen (och upphovsmännen) tjäna pengar igen.

Vid en middag på kvällen hamnar jag bredvid en filmproducent och tidigare chef i filmbranschen. Jag berättar om det jag nyss hört och han drar paralleller till sin bransch: det fruktbara samarbetet mellan till exempel Lukas Moodyson och Lars Jönsson på Memfis, eller Zentropas betydelse för den danska vågen med Lars von Trier, Susanne Bier med flera. Inget skapande sker i ett vakuum.

Själv tänker jag på många av de böcker jag varit redaktör för genom åren. Visst finns det en och annan författare eller översättare vars manus i princip bara behöver en genomläsning och där ett och annat stavfel eller kommatecken behöver rättas. Men de tillhör undantagen vill jag påstå, i de flesta fall innebär förläggarens eller den kreative redaktörens arbete med en fackbok, eller roman, en process som kan bestå av allt från övergripande synpunkter på innehåll och struktur, till omfattande faktagranskning och redaktionell bearbetning. Tar förlagen den uppgiften på allvar finns det ingen anledning att hänga läpp.

Väljer man istället att rusta ned de redaktionella resurserna och enbart se sig som distributörer och marknadsförare är det fara värt att man blir frånsprungna. I bästa fall hittar författarna andra former för sina samarbeten (genom sina agenter, skrivarkurser och andra nätverk), i värsta fall kommer bokmarknaden att fyllas av ofärdiga och illa utformade pappersbuntar.

Läs även andra bloggares åsikter om Förlagsbranschen