Bengt Göranssons tankar om politik

Många klokheter har sagts i debatten efter den rödgrönas förlust i valet, inte minst inom socialdemokratin. Men vem vågar utmana och ta upp frågan om den ekonomiska makten i samhället och ”den enda vägens” tyranni som fortfarande råder? Inte heller hos Bengt Göransson, vars bok jag läst med så stor behållning i somras, ett ord om detta för politiken så avgörande. Här en anmälan jag skrev för Folket i Bild/Kultufront:

Bengt Göransson valde efter sin tid som utbildningsminister till skillnad mot andra kollegor inte att bli välavlönad konsult och lobbyist åt näringslivet. Istället har han att ägnat sig åt ideellt bildningsarbete inom ABF i Stockholm. Han har nu samlat sina tankar om politik och samhälle (Tankar om politik. Ersatz 2010). Bengt Göransson diskuterar samhällsbygge och medborgaransvar i en tid när politikerna i första hand säger sig representera skattebetalarna och inte medborgarna. Göransson anser förvisso att marknadsekonomin är oöverträffad för varuutbyte men visar med många väl valda exempel hur det får oöverstigliga konsekvenser när det överförs till offentliga tjänster som skola, kultur, vårdval etc. Skolan råkar särskilt illa ut i butikssamhället, menar han.

Kulturpolitiken måste utformas med ett minimum av styrambitioner i det som är kulturens innehåll, menar han i en förgörande kritik av den gigantiska förhandlingsapparat som nu byggs upp i spåren av den senaste kulturutredningen. Kulturpolitiken ska tillhandahålla offentliga strukturer (lokaler, skola, bibliotek, myndigheter) i vilken ett fritt och frivilligt kulturliv ska kunna utvecklas.

Han för intressanta resonemang kring skillnad mellan frihet och valfrihet, och i en diskussion om politikens gränser pekar Göransson på hur det offentliga idag äter sig in i ”civilsamhället” (folkrörelser och annat föreningsliv) och hur frivilliga (”volontärer”) hälsas med glädje eftersom de som jobbar gratis och inte ställer krav.

I butikssamhället blir medborgarna politikens fångar istället för dess uppdragsgivare. Mot den apati detta skapar ställer Göransson den franska revolutionens paroller om frihet, jämlikhet och broderskap som han menar bör utgöra en ledstjärna för socialdemokratin. ”I ojämlika samhällen förlorar alla sin frihet.”

Det är en glädje att läsa Bengt Göransson, spänstig i tanken och ordet. Om jag var socialdemokrat skulle jag kräva att boken lästes och diskuterades inom varje del av partiet. Men jag hade gärna tagit del av hans synpunkter kring den ekonomiska makten och demokratin, en del av samhället han avstår från att behandla.


Publicerad i Folket i Bild/Kulturfront 9/2010

När politiken kortsluts, eller varför Sverigedemokraterna går framåt

De rödgrönas förlust och Sverigedemokraternas framgångar i valet i söndags får mig att minnas ett möte anordnat av tidskriften Tvärdrag på ABF-huset i Stockholm förra våren.

Inbjuden att tala var den norske journalisten Magnus Marsdal som i boken Frp-koden (sv. övers. Högerpopulismen dissekerad: hemligheten bakom Fremskrittspartiets framgångar. Celanders 2008) granskat Sverigedemokraternas norska motsvarighet och orsaken till deras framgångar.

Marsdal konstaterade att klassklyftorna i Sverige och Norge ökat sedan 1980-talet, rikedomen har samlats hos allt färre. Trots att en majoritet av befolkningen är emot denna politik (t.ex. ville mellan 70 och 80 % av normmännen ha starkare satsning på offentliga tjänster) har ingen motmobilisering värd namnet skett. Varför? frågade Marsdal sig. Och varför är de högerpopulistiska partierna de enda som gått fram under denna tid?

Svaret sa han sig finna i det vi i Sverige skulle kunna kalla ”den enda vägens politik”. Alla viktiga ekonomiska frågor har kortslutits genom överenskommelser mellan blocken (skattepolitiken, pensionerna, privatisering av offentliga tjänster). Det man stridit om är takten, där socialdemokraterna velat lätta på gasen medan de borgerliga velat öka farten. När man röstat på vänsterpartierna har inget hänt. Ingen har velat vrida på ratten och välja en ny färdriktning. När de ekonomiska frågorna på så sätt avförts från den politiska debatten tar värderingsfrågorna över, menade Marsdal. Det blir homosexäktenskap, slöjor, kriminalpolitik och flyktingmottagning som debatteras.

Marsdal har när han närstuderat det norska Fremskrittspartiets väljare, funnit att dessa står långt ”till höger” i frågan om invandring, miljö, kvinnokamp (fast även där är man för lika lön för lika arbete) och den radikala socialismen (som är något ”för studenter”). Men att man (till skillnad mot partiets ledning) är för en skattefinansierad offentlig välfärd, en radikal fördelningspolitik och politisk styrning av ekonomin. Marsdal menar att den traditionella höger-vänsterskalan måste kompletteras för att den nya politiska verkligheten ska bli begriplig.



På denna politiska karta återfinner man dem som röstat på FrP längst ner till höger, Vänsterpartiet längst ner till vänster, Socialdemokraterna nånstans i mitten till vänster, miljöpartister och medelklass i Stockholms innerstad uppe till vänster och de traditionellt konservativa längst upp till höger.

I debatten som följde tog Irene Wennemo, då arbetsmarknadspolitisk chef på LO, upp genomförandet av föräldraförsäkring och utbyggnaden av förskolan på 1970-talet som exempel på att Socialdemokraterna kunde vara radikalare än sina mer konservativa väljare ur arbetarklassen tack vare sin klasspolitik. Arbetarväljare stod bakom partiet för man kunde lita på dem i välfärds- och fördelningsfrågorna. Hon menade att Göran Persson genom sin position i mitten av hela denna skala bromsade SD:s inbrytningar bland arbetarväljarna. Med Mona Sahlin som ordförande kom värderingsfrågorna i centrum.

Så vad göra? Tänker vänstern ägna de kommande fyra åren åt att jaga Sverigedemokraterna och demonisera deras väljare lär förlusterna bli än större i framtiden. Själv ser jag väl arbetslösheten och den ekonomiska politiken som nyckelfrågor. Men framförallt: Ta makten över dagordningen. Ifrågasätt fördelningen av privat och offentlig konsumtion. Sluta diskutera skatten, diskutera vad vi vill ha istället. Sprid sedan ut denna i diskussion i arbetarklassen och bland medborgarna i övrigt. Det kommer att ta tid, men är den enda vägen. Folk är inte dumma. Hursomhelst är det en lång uppförsbacke som väntar.

*

En del klokt har redan skrivits och sagts efter valet. Bo Rotstein pekar på hur Socialdemokraterna lämnat sina traditionella väljargrupper åt sitt öde. Kajsa Borgnäs menar att partiet under lång tid sagt en sak och gjort något annat. Hon förespråkar en återgång till en mer traditionell socialdemokratisk politik.En i många bemärkelser tung genomgång av de senaste decenniernas ekonomiska och politiska utveckling stod Mikael Nyberg för redan innan valet i Högerns svarta bok. Verbal förlag 2010 (”Vart skickar vänstern räkningen”). Han är också elak nog att citera ur underlaget till det senaste socialdemokratiska rådslaget och menar att det är dags att rikta blicken dit där den verkliga makten finns i samhället, nedåt. Linnea Nilsson och Emil Schön granskar i Fult folk, Karneval 2010 på samma sätt som Marsdal Sverigedemokraternas väljare.

Läs även andra bloggares åsikter om politik och Sverigedemokraterna

När ens tid är utmätt

”Den som förklarar att alla hans drömmar gått i uppfyllelse avslöjar bara att han hela livet haft fel drömmar.” (Bengt Göransson, Tankar om politik. Ersatz 2010)

För andra lördagen i rad ser jag en film med Jack Nicholson. Inte för att jag älskar honom på något särskilt vis, men han har på äldre dagar prickat in ett antal sevärda gubbroller. Förra lördagen var Something's gotta give… en charmerande rulle med Diane Keaton om kärlek även för oss som närmar oss de 60. Och i lördags kväll The Bucket List (”Nu eller aldrig”) med Morgan Freeman, om två cancersjuka män som bestämmer sig för att göra allt de vill under den korta tid de har kvar. Genomförandet underlättas förstås av att den ene (JN) är miljardär, men efter en hissnande jorden runt-odysée landar de förstås hos sina närmaste och kära, dotter respektive hustru, som de försummat genom åren. Det är ju amerikanskt. Likväl fylls ögonen med tårar vid den avslutande begravningsscenen. Film är bra på att väcka känslor.

Samtidigt undrar jag vad jag själv skulle göra om jag fick veta att mina dagars slut var nära. I en antologi på 1960-talet (”Vintergatan”) skrev ett antal svenska författare på temat ”30 minuter kvar”. Mitt exemplar är nog borta sedan länge, jag minns bara frågan. Och den här legat kvar. Visst finns det, på det personliga planet saker som även jag skulle vilja hinna med, men när de enklaste är avklarade (varför vill vi alla hoppa fallskärm?) visar sig frågan svårare än vad man tror. Människan är ju en social varelse. Hur mycket är den individuella lyckan och självförverkligandet värd i ett samhälle som sakta bryts sönder. Ojämlika samhällen minskar även individens lycka (liksom hälsa osv.) hävdade författarna till vårens omdebatterade bok Jämlikhetsanden. Deras urval och metoder har, föga övertygande, kritiserats. De har ju en poäng. I ojämlika samhällen förlorar alla sin frihet, skriver Bengt Göransson. Se bara på alla inhägnade överklassområdena runt om i världen

”Alla ska med” var en socialdemokratisk valparoll med lätt töntstämpel. Och visst säger den inget om målet och vägen dit, men jag tycker den är sympatisk, idag när de som redan har röstar för att få mer och struntar i resten. (Åsa Linderborg i Aftonbladet)

Jag vet inget om hur det går i valet på söndag (opinionsundersökningar är en sak). Utan några illusioner lägger jag min röst på de rödgröna. Fyra år till med det nuvarande gänget kommer att i grunden ha förändrat Sverige. Men det var inte de som började den resan. Vi har de politiker vi förtjänar. Problemet är inte det vi gör en söndag i september vart fjärde år. Problemet är allt vi inte gör alla de andra dagarna.