onsdag, september 30, 2009

Att vänta barnbarn

Sonen och hans sambo väntar barn. I dag, med mindre än två månader kvar, är det mer definitivt än senast. –Va kul att du ska bli farfar, säger vännerna. Farfar, jag?

En kväll ser vi bilder tillsammans från tiden när ungarna var små. Gammaldags analoga diabilder på duk. Lena och jag lika gamla som ungarna är nu. Det känns som igår men samtidigt oändligt länge sen. Vart tog åren vägen?

Sista kvällen på semestern sitter vi på ett kafé och tittar på gatulivet. Det är lördagkväll. I korsningen utanför stimmar en skock 12–13-åriga italienska barn. Fnissiga och uppspelta. Jag tänker att när våra barnbarn är i den åldern, fyller jag 70 år. Och så gammal att jag får se deras barn en gång lär jag aldrig bli. Jag blir lite gråtmild. Och det är inte bara grappans förtjänst.

Men visst blir jag varm i bröstet när jag ser de blivande föräldrarnas glädje och förväntan. Och den lilla parveln kommer jag att älska, det är jag säker på. Nog kan en människa rymma mer än en känsla åt gången.

Läs även andra bloggares åsikter om

Etiketter: ,

tisdag, september 29, 2009

Jan Guillou väcker minnen och tankar

Läsningen av Jan Guillous memoarer (Ordet makt och vanmakt. Piratförlaget) väcker minnen och många tankar till liv. Jag skriver om boken i Folket i Bild/Kulturfront 9/09.

Våra vägar har ju korsats en del genom åren. En del saker – vem som gjorde och sa vad på FiB-redaktionen på 1970-talet – får anstå till det är dags att göra den egna summeringen. Annat tvingar till större eftertanke. Det egna ansvaret till exempel. Vad gjorde vi rätt och vad var fel? När tänkte jag själv och när gick jag andras ärenden?

En fråga är den om krigshotet, den allt överskuggande frågan för den del av vänstern jag tillhörde under andra halvan av 1970-talet. Utgjorde Sovjetunionen ett reellt hot mot Västeuropa de åren? Eller var vi del vi en avledande manöver dikterat av Kinas intressen (som nog hade goda skäl att frukta Sovjetunionen) med understöd av Reagan-administrationen. Matthias Mossberg argumenterar i sin bok om u-båtsfrågan (I mörka vatten. Leopard förlag) rätt övertygande för att krigshotet var kraftigt överdrivet.

En annan sak som slår mig är hur förstrött Jan Guillou redovisar de senaste 25 åren av sitt yrkesverksamma liv. Perioden som succéförfattare av Hamilton- och Arn-böckerna avhandlas närmast pliktskyldigt på sluttampen, medan tiden i och kring Folket i Bild/Kulturfront upptar mer än 200 sidor i den digra volymen. Och kanske är det vår ungdoms strider – de år när vi formas till dem vi blivit – som vi minns bäst när vi en gång summerar våra vuxna liv.

Läs även andra bloggares åsikter om och om

Etiketter: ,