tisdag, augusti 28, 2007

Det kom ett brev…

En organisation som kallar sig Bil Sweden har börjat skicka brev till mig. Glättiga fyrfärgsbroschyrer om bilens förträfflighet. Så nu vet jag att bilen nog är det mest miljövänliga transportmedlet som finns i dagens samhälle, till yttermera visso en viktig frihetssymbol.

Senaste numret Bilbranschen just nu toppas av mannen vars namn vi numera glömt. Vår före detta statsminister skänkte glans åt ett frukostsamtal under lobbyistveckan i Almedalen, anordat av Bil Sweden och MRF.
”Göran Persson anlände i en vätgasbil från BMW och pratade hängivet om sin syn på bilen idag och imorgon.

– När jag var liten hade vi bara cykel och vi kom sju kilometer. Andra, som hade bil, såg världen. När vår familj fick bil kunde vi besöka metropoler som Katrineholm och Örebro. Men så långt som till Stockholm vågade vi oss inte.

Göran Persson beskrev allas möjlighet att ha tillgång till bil som en klassfråga. Den ska makthavarna akta sig för att begränsa.”
Hur mycket mannen som skapade visionen om det gröna folkhemmet och numera lobbyisten fick betalt för detta bidrag till klasskampen framgår inte. Samtalet beskrivs dock som ”en av hödpunkterna under årets politikervecka i Almedalen och Perssons medverkan bevakades av den samlade journalistkåren.”

Bildtexten sammanfattar stämningen på mötet: ”Man fick en känsla av att både Persson och pressen saknat varandra de senaste månaderna.”

Jag har tidigare skrivit om livet utan bil och Göran Perssons förlorade heder.

Andra bloggar om och

Etiketter:

måndag, augusti 27, 2007

”En släng av utbrändhet”

En kväll är vi bjudna på middag hos en vän och arbetskamrat till Lena. God mat och som alltid livliga diskussioner. Den här kvällen avhandlas sjukskrivningar och den senaste tidens debatt om utmattningssyndrom. Kunskapsnivån i denna krets av högt utbildade specialister på människans sjukdomar är väl på samma nivå som i fikarummet på vilken arbetsplats som helst. Åsikterna desto fler. Jag lyssnar storögt på uttalanden som att människor som drabbats av utmattningsdepression (själv vägrar jag använda termen ”utbrändhet”) måste ta sitt eget ansvar, att symtomen inte finns i några andra länder osv. Vi kan dock enas om att de långvariga sjukskrivningarna utan mål och mening skadar mer än de botar.

En dag hoppas jag kunna skriva något mer samlat om detta problemkomplex. Tills vidare nöjer jag mig med att konstatera att de senaste tio åren har forskningen kommit långt om sambandet mellan sårbarhet (medfödd och förvärvad), stress och risken för depression, ångest och andra psykiska sjukdomar. Tyvärr sammanfaller detta med en period av förfall inom den svenska psykiatrin (väl belyst av Markus Heilig ”Vår förlegade psykvård ratas av moderna läkare” i Dagens Nyheter 26/8-07). Som kontrast till detta sakernas tillstånd kunde man nyligen läsa en insändare i Svenska Dagbladet, där skribenten berättar hur hon las in på en psykiatrisk klinik under en tioveckorsperiod när hon insjuknade i utmattningsdepression i Tyskland våren 2005.

”Jag fick … ligga på en så kallad rehabiliteringsavdelning där varje patient hade ett fast schema med dagliga aktiviteter såsom avslappningsövningar, praktiskt handarbete, promenader, gruppsamtal, enskilda samtal med psykolog, sport etc.
När jag skrevs in ljöd resonemanget bland läkarna: ”Vi måste ta Er ur Er vardag, det är den som gjort Er sjuk”.
Och det är därför jag kan instämma i de nya riktlinjerna. Jag tror inte heller, om jag ser till min egen situation, att jag hade mått bättre av att bara gå hemma. Men då måste man ha något att erbjuda de sjuka. Och det har inte Sverige i dagens läge.” (”Det finns alternativ till sjukskrivning”, SvD 22/8-07)
Idag är hon enligt egen uppgift sedan ett år verksam som doktorand på heltid.

Oavsett vad man nu anser sig veta eller tycka. När den ansvarige ministern säger sig ha haft ”en släng av utbrändhet” efter en avslutad valrörelse för tio år sedan, pratar hon i nattmössan (”När jag själv var utbränd var jag hemma i tre dagar”, DN 18/8-07. ). Den som efter en intensiv arbetsperiod återhämtar sig efter tre dagars sömn är möjligen utarbetad eller överansträngd men knappast ”utbränd”. Det är bara att instämma i vad prof. em. Ulf Rydberg skriver i ett brev till socialförsäkringsministern ”Om du inte har avancerad ’fälterfarenhet’ av dessa jättesvåra frågor, vill jag vänligt råda dig att ligga lågt i bedömningar.” (Svenska Dagbladet 24/8-07)

Andra bloggar om och .

Etiketter: , ,

fredag, augusti 24, 2007

Konst och politik – exemplet Ingmar Bergman

Första dagen på semestern domineras av beskedet om Ingmar Bergmans död. Det är inte alla konstnärer förunnat att få sin gärning kommenterad på tidningarnas ledarsidor:
”Bergmans sonderingar av det irrationella, det såriga och det mörka står i skarp kontrast till den folkhemsoptimism som rådde under större delen av filmskaparens karriär.
Han brottades i offentligheten med tro, tvivel och ångest långt efter det att landet ansågs betryggande sekulariserat och socialiserat.
Bergman ställde de stora frågorna om livet, i en tid då många föredrog att fokusera på mer hanterbara problem. Så skapades konst av bestående värde.” (Svenska Dagbladet 31/7-07.)
Kom sen inte och säg att konst och politik inte hör ihop.

Bergmans storhet kan inte förnekas. I en tid när svensk spelfilm lät och såg ut som SF-journaler från mellankrigstiden införde han allvaret i filmkonsten. En intill perfektion hårt arbetande yrkesman och lysande hantverkare, javisst. ”Sommarnattens leende” tycker jag fortfarande mycket om. Och ”Fanny och Alexander” är ju en lysande fresk. Personer som jag respekterar (Stig Larsson och Henning Mankell) har framhållit hans skildring av barnets utsatthet.

Men personligen har Bergman har aldrig tillhört mina favoriter. Och när det gäller den omtalade ”svenska ångesten” har både Widerberg och Lars Molin gestaltat den på ett sätt som jag, och troligen många svenska män med mig, kan relatera till (Keve Hjelms pappa i ”Kvarteret Korpen” och Ingvar Hirdwalls i ”Kejsaren av Portugalien”). Bergmans ångest och demoner i lufttomma rum säger mig inget.

Kanske kan Rikard Lomans inlägg i Dagens Nyheter (”Dämonerna skadade 1900-talskulturen”, 22/8-07) öppna för en kritisk diskussion om Bergmans gärning. Den diskussionen är nog i längden mer angelägen än den om den unge Bergmans nazism. Där är det väl tystnaden i eftermälena som är mest talande, vilket Maria-Pia Boëthius påpekade i Aftonbladet nyligen.

Men visst hör konst och politik ihop.

Andra bloggar om .

Etiketter: ,

tisdag, augusti 21, 2007

Mörker

Idag skriver jag för hand i mörkret. Utländska myndigheter har ställt in betalningarna till bolaget som levererar vår ström. Man misstänker att bolaget, som kontrolleras av våra myndigheter, tar betalt av oss. Så nu har vi ingen el.

Det hela började med att det utlystes fria allmänna val i vårt land. Vi gick man ur huse och röstade. Utländska valobservatörer sa att det var de mest demokratiska valen som genomförts i vår del av världen. Det var bara ett fel. Vi röstade bort den gamla, korrumperade regeringen och valde en ny. Det skulle vi inte ha gjort. Gränserna stängdes, biståndet upphörde. Våra män kan inte längre försörja sig. Nu sitter de på kaféerna och idisslar sin förtvivlan och ilska.

Min son säger att han tänker gå med i motståndet. Jag vill inte att han ska dö. Han säger att han hellre dör än lever det här livet.

Min förtvivlan är outsäglig.

En palestinsk familj använder en gasollampa i sitt hem efter att all elektricitet nu har strypts på Gazaremsan. Foto: Hatem Moussa/AP
”Gazas invånare förbannar Europa”, Svenska Dagbladet 21/8-07

Andra bloggar om .

Etiketter:

måndag, augusti 20, 2007

Barnet vilar i sig självt

Under semestern läser jag om Lars Forssells Vänner, hans mest läsvärda samling artiklar varvad med en personlig levnadsbeskrivning. Forssell skriver apropå sin barndom hur han läst en självbiografisk essä där författaren förfäktar
”att barnet visserligen utvecklas, steg för steg, inhämtar kunskap för kunskap, men att det, mycket mer än dess tolkningslystna föräldrar vill eller vågar inse, på sitt eget barnsliga sätt alltid vilar i sig självt, i sin egen personlighets rede. … i denna barnets egenart finns en sida som man enkelt, kanske brutalt, kan kalla likgiltighet. Barnet som är så upptaget av sig självt, av att växa, lära, förstå och förkovras, har i själva verket så mycket att göra – ja ändå långt in i sömnen och drömmen – att det medvetet eller omedvetet bortser från vissa sidor av sin egen, sina föräldrars och lekkamraters verklighet. Det orkar inte med. Därför låtsas det inte om. Händelser som vi betraktar som omvälvande och uppslitande, ett syskons död, en morfars eller farmors, får inte för ögonblicket rum i det lilla barnets föreställningsvärld och då vänder det sig bort, går avsides, sysslar med något annat.

Barnet är inte grymt: det ser bara så ut när det mäts med den vuxnes mått. Tvärtom, det har en medfödd integritet och värdighet. Betrakta barnet där det sitter och ser framför sig, frånvarande och ändå tankfullt.

Det är så upptaget av sin egen skapelseprocess, sin egen inre utveckling att det sannerligen vore för mycket begärt att det skulle intressera sig för oss vuxna, oss färdiga och förstenade, och våra ytliga förehavanden.”
Så långt Forssell. Och jag tänker på vad sonen berättat när vi pratat om barnens uppväxt. Han säger att han minns ganska lite av Lena och mig från tiden när han var liten. Det var kompisar, dagis, skola, lek och spring in och ut ur huset för vidare lek. Vi var några som fanns där, tillhandahöll mat, förmanade och fick nåt utbrott ibland (mest jag) och, vill jag tillägga, såg till att de var hela och rena och kom i säng på rimliga tider.

Ut åker alltså Freud och stora delar av psykoanalysen. Det roar mig, inte för att jag tvärsäkert kan säga att Forssell har rätt och Freud och hans efterföljare har fel. Men den stora fixeringen vid Barnet, och särskilt då dess tre första år, hos storstädernas medelklass stör mig. Särskilt när man ska göra politik av det (dagis, vårdnadsbidrag). Vi föräldrar behövs nog där – i bakgrunden – men i lika hög grad när barnet är 13, 23 och 33 år. Varken mer eller mindre.



Andra bloggar om .

Etiketter: